Taggad: text

29 januari, 2012

Den skrattande kvinnan längst bak i publiken gjorde såklart hela showen

Igår var jag och min man på stand up, Anonyma komiker var i Karlstad. Förutom männen/pojkarna på bilden var även Soran Ismail inbjuden.
Det var såklart roligt.
Stand up är roligt.
Och det är liksom själva grejen.

I nästan två timmar stod vi där (ja, stand up innebär tydligen att 90% av the audience stands up. Vem kunde ana?) och hade roligt och skrattade åt männen på scenen som skapade humor och komedi av livets mest allvarliga saker; grupptryck, kärlek, genus, monarki, rasism och samhället vi lever i.
Sorans bästa var om mysteriet kring varför män blir neandertalare i grupp; ”För varje kille som tillkommer försvinner en konsonant”. Mycket roligt.
Ola Söderholms grand finale var en önskan om att Kronprinsessan Victorias barn har downs syndrom och hur mycket det skulle gynna vår monarki att ha en mongokung. Tur för honom att han i alla fall var rolig innan det…
Ahmed Berhan var en positiv överraskning, mest på grund av att jag inte hade några som helst förväntningar, i sin tur på grund av att jag inte hade/har en susning om vem han är. Nu vet jag att han är rolig. Och lite läskig. Och att han älskar sprit.
Där ser man.
Kodjo var fantastiskt rolig. Och snygg. Och rolig. Och snygg. Han pratade mycket om fisar och alla skrattade gott och kände igen sig och det var sådär pinsamt/roligt som det blir när man pratar om fisar.
Björn Gustavsson var som ett enda stort antiklimax. Jag hoppas att det är meningen att det ska vara så, för att minska hypen kring honom och bevara hans goda mentala hälsa etc. (Men jag bara älskar karaktären Benjamin!)

Men det roligaste av allt var inte någon av männen på scenen.
Det roligaste av allt var kvinnan längst bak i publiken, hon som skrattade ett hysteriskt fulskratt som hördes över hela lokalen. Dessutom gärna några sekunder efter att alla andra hade skrattat färdigt, så att hon fick ett soloskratt och allas omedelbara uppmärksamhet. Och sen skrattade publiken igen, med och åt den lyckliga hyenakvinnan där bak. Det hela var en enda stor skrattfest och vi hade inte lyckats hälften så bra utan henne. Hon stal showen helt och hållet och satte guldkant på vår kväll.

27 januari, 2012

Informatör eller kommunikatör?

Jag läste om det här på Kreafonbloggen och kände att jag ville utveckla och diskutera.

Den här frågan diskuterade vi en del under utbildningen.
Jag har gått Informatörsprogrammet (som tydligen har bytt namn till Information och PR) på Karlstads Universitet och jag vet att vi flera gånger funderade på varför det inte hette Kommunikatörsprogrammet.

Är det så att informatören står över kommunikatören i näringskedjan?
Jag tror att ”Informatör” innebär mer prestige, rent titelmässigt. Men jag tycker också att det är något gammaldags över titeln. Titeln ”Kommunikatör” känns behagligare och mer… uppdaterad. Det är trots allt förpacka just kommunikation och att kommunicera som är informatörens främsta uppgifter. Ändå hintar ordet informatör om någon som informerar, som i sin tur ger en hint om envägskommunikation. Och envägskommunikation hintar om något som onekligen känns väldigt obsolet såhär på 2000-talet.

Tydligen är det ganska många som tänker ungefär likadant:

I en medlemsenkät angående yrkesbenämningen som gjordes 1991 svarade sex av tio medlemmar att de arbetade med information. Tjugo år senare har det svängt och sju av tio medlemmar svarar istället kommunikation på frågan om de arbetar med information eller kommunikation.

19 januari, 2012

Svensk ridsport är så stor – och så liten

Sedan Jerringpriset delades ut till en ryttare (ve och fasa, kors i taket, jösses amalia, hipp hurray, etc) har det varit en hel del tyck och tankar och jubel och smutskastning på nätet.

Det är väldigt många som har skrivit väldigt klokt, bland annat här, här, här, och särskilt här. Men så finns det även Lasse Anrell som är så urbota dum att jag vill (här står det något högst olagligt). Han har förvisso fått äta upp sina ord, ta emot tusentals väldigt arga mail och lite smått tagit tillbaka sina yttranden – men ändå.
På internet fortsätter män att förakta och smutskasta ridsporten.
Och vadå ridsport, förresten?
Det är ju ingen sport.
Det är ju inte ens en boll på plan.
Hur ska de någonsin kunna förstå något som är mer komplext än en sport med boll och mål?

Nåväl.
Sanningen är den att ridsport är en väldigt stor och väldigt liten sport. Förutom de 500 000 personer som faktiskt ägnar sig åt någon form ridning, kommer dubbelt på många i kontakt med ridsport genom dem. Det är föräldrar som skjutsar och engagerar sig, det är kompisar som följer med och tittar på, det är farmor som ställer upp i cafeterian på klubbtävlingarna, det är pojkvännen som gnäller medan han bär tunga vattenhinkar. Dessutom genererar svensk ridsport över 4 miljoner kronor i skatteintäkter varje år – samtidigt som den skapar betald sysselsättning för motsvarande 10 000 heltidstjänster.
Däremot får ridsporten väldigt lite medialt utrymme och har ganska svårt att nå ut till exempelvis den delen av befolkningen som inte förstår sig på något som är mer komplext än en sport med boll och mål.

För att förtydliga ridsporten något har jag sammanställt en del statistik: