Taggad: text

Varsågod att rida på vågen

Jag har fortfarande inte släppt det här med ridsportens minimala utrymme i media, och kommer troligtvis aldrig att göra det heller. Åtminstone inte förrän det har skett en radikal förändring ute på våra svenska redaktioner.

Senast idag läste jag det här i Dagens Media:

De flesta som arbetar inom sportmedierna vill inte skriva om damidrott för att de inte är intresserade.

- Lasse Anrell

Och senast igår läste jag det här i Resume:

Hästsport ur ett lifestyle- perspektiv är underrepresenterat i Sverige, och jag tror att tajmingen är rätt.

- Timothy Smart

Det är såklart bra att det händer saker, att ämnet har hållt sig väldigt aktuellt och på någorlunda hög nivå sedan Jerringpriset. Men, precis som Anrell säger, så vill inte sportredaktionerna skriva om ridsport – eftersom de inte är intresserade. Och det här är ett ypperligt tillfälle för dig (och mig!) som är insatt i svensk ridsport och har journalistdrömmar/vill bli publicerad/tjäna pengar/ha en bylinebild/tycker om att skriva för andra. Gå in på din närmaste tidningsredaktion, prata med den som är ansvarig för sporten och säg ”Hej! Jag kan och vill skriva om ridsport.”
Och vips, så har du ett extrajobb.

Sen gäller det att hålla ett öga på tävlingsterminerna, prata med förbundet om vad som är aktuellt, skapa ett nätverk av folk som är aktiva, lägga ut krokar i ungdomssektionerna och börja skriva.

Varsågod för tips.

 

Jag och min häst Ginny.
(Carro har plåtat)

Informatörsdagen 2012

Jag tycker väldigt mycket om Bo Bergström. Senast jag var på en av hans föreläsningar började jag gråta eftersom allt han sa var så bra och rätt och fint. Idag kunde jag turligt nog hålla mig sansad. Föreläsningen fokuserade på bilders språk och uppbyggnad samt samspelet mellan text och bild.
Här får ni en glimt av mina anteckningar:


Nästa föreläsare var Nina Wadensjö, informationschef för Socialdemokraterna. Hon har haft en hektisk ganska period det senaste halvåret… Hennes fokus låg på kriskommunikation (no shit?), mediedrev (och hur man känner på sig att de är på gång) och hur man hanterar journalister (man ger dem värme och kaffe när deras redaktionschefer är svin). Nina framstår som mycket sympatisk, klok och jordnära och jag tyckte om henne ganska omedelbart.


Sedan var det Hanna Stjärnes tur att inta podiet.
Hanna har en gedigen mediekarriär både bakom och framför sig, och är sedan 2011 VD för UNT-koncernen. Hon har också tagit fram Framtidsutredningen (finns att läsa här) och det var just framtidens information som föreläsningen fokuserade på. Mycket, mycket spännande och intressant!
I kristallkulan visades bland annat med framtiden kommer större krav på öppenhet – och för den som inte är öppen kommer det att bli allt svårare att dölja vad man gör och inte gör.

Björn Starrin var årets moderator, och han var rolig. Hans blotta uppenbarelse är liksom rolig. Det kändes verkligen som att han var en riktigt skön kontrast till föreläsare och publik och akademieliten.

Jesper Falkheimer är docent och verksam vid Lunds Universitet, där han också forskar. Han är särskilt intresserad av kriskommunikation, och föreläsningen handlade om organisationskommunikation. Han visade flera intressanta, aktuella och inaktuella modeller och teorier, men bäst av allt var nog hans budord:

(Vid punkt 6 på listan sa han ”Släpp kontrollen! Släpp den grafiska profilen och improvisera!” och hela publiken drog efter andan av fasa, innan han skrattade och sa ”Skoja bara!” Lättnaden efter det var fantastiskt fin…)

Han ser dessutom lite ut som en rockstar, kan jag tycka:


Efter Falkheimer var det bara en talare kvar;
Marcus Birro.
Och där tog min motivation slut. Jag trivs nämligen ganska bra med den bild jag har av honom, och har inget emot att behålla den – så jag åkte hem och tog med hundarna på en långpromenad i stället.

(Jösses vad jag kände att jag framstod som trångsynt nu. Det är jag inte. Men jag var inte alls sugen på att spendera närmare en timme till i Aula Magna och hundarna behövde verkligen gå ut.)

Emergency

Igår hade jag en tid hos läkaren klockan nio på morgonen.
Som den optimist jag är bestämde jag mig för att cykla dit och tydligen att göra det med ganska snäv tidsmarginal. Jag fick därmed trampa på som en cykelgalning.
Quelle surprise.

Kombinationen ”trampa på som en cykelgalning” och flera kyliga minusgrader resulterade att när jag klev på in vårdcentralen 12 minuter senare var jag högröd i ansiktet, hade en galen frisyr och andan i halsen. Troligtvis inte det mest diskreta sättet att äntra en vårdcentral, eftersom både personalen i receptionen och tanterna i väntrummet stirrade storögt på mig.
Tjejen i receptionen frågade oroligt; ”Vad är det som har hänt?”

”Ehm… Jag har tid nu klockan nio, ska jag anmäla mig här ?” sa jag flåsandes medan jag låtsades vara oberörd och helst av allt bara ville sjunka genom golvet. Turligt nog var mitt ansikte redan rött.

Den skrattande kvinnan längst bak i publiken gjorde såklart hela showen

Igår var jag och min man på stand up, Anonyma komiker var i Karlstad. Förutom männen/pojkarna på bilden var även Soran Ismail inbjuden.
Det var såklart roligt.
Stand up är roligt.
Och det är liksom själva grejen.

I nästan två timmar stod vi där (ja, stand up innebär tydligen att 90% av the audience stands up. Vem kunde ana?) och hade roligt och skrattade åt männen på scenen som skapade humor och komedi av livets mest allvarliga saker; grupptryck, kärlek, genus, monarki, rasism och samhället vi lever i.
Sorans bästa var om mysteriet kring varför män blir neandertalare i grupp; ”För varje kille som tillkommer försvinner en konsonant”. Mycket roligt.
Ola Söderholms grand finale var en önskan om att Kronprinsessan Victorias barn har downs syndrom och hur mycket det skulle gynna vår monarki att ha en mongokung. Tur för honom att han i alla fall var rolig innan det…
Ahmed Berhan var en positiv överraskning, mest på grund av att jag inte hade några som helst förväntningar, i sin tur på grund av att jag inte hade/har en susning om vem han är. Nu vet jag att han är rolig. Och lite läskig. Och att han älskar sprit.
Där ser man.
Kodjo var fantastiskt rolig. Och snygg. Och rolig. Och snygg. Han pratade mycket om fisar och alla skrattade gott och kände igen sig och det var sådär pinsamt/roligt som det blir när man pratar om fisar.
Björn Gustavsson var som ett enda stort antiklimax. Jag hoppas att det är meningen att det ska vara så, för att minska hypen kring honom och bevara hans goda mentala hälsa etc. (Men jag bara älskar karaktären Benjamin!)

Men det roligaste av allt var inte någon av männen på scenen.
Det roligaste av allt var kvinnan längst bak i publiken, hon som skrattade ett hysteriskt fulskratt som hördes över hela lokalen. Dessutom gärna några sekunder efter att alla andra hade skrattat färdigt, så att hon fick ett soloskratt och allas omedelbara uppmärksamhet. Och sen skrattade publiken igen, med och åt den lyckliga hyenakvinnan där bak. Det hela var en enda stor skrattfest och vi hade inte lyckats hälften så bra utan henne. Hon stal showen helt och hållet och satte guldkant på vår kväll.

Informatör eller kommunikatör?

Jag läste om det här på Kreafonbloggen och kände att jag ville utveckla och diskutera.

Den här frågan diskuterade vi en del under utbildningen.
Jag har gått Informatörsprogrammet (som tydligen har bytt namn till Information och PR) på Karlstads Universitet och jag vet att vi flera gånger funderade på varför det inte hette Kommunikatörsprogrammet.

Är det så att informatören står över kommunikatören i näringskedjan?
Jag tror att ”Informatör” innebär mer prestige, rent titelmässigt. Men jag tycker också att det är något gammaldags över titeln. Titeln ”Kommunikatör” känns behagligare och mer… uppdaterad. Det är trots allt förpacka just kommunikation och att kommunicera som är informatörens främsta uppgifter. Ändå hintar ordet informatör om någon som informerar, som i sin tur ger en hint om envägskommunikation. Och envägskommunikation hintar om något som onekligen känns väldigt obsolet såhär på 2000-talet.

Tydligen är det ganska många som tänker ungefär likadant:

I en medlemsenkät angående yrkesbenämningen som gjordes 1991 svarade sex av tio medlemmar att de arbetade med information. Tjugo år senare har det svängt och sju av tio medlemmar svarar istället kommunikation på frågan om de arbetar med information eller kommunikation.

 

Svensk ridsport är så stor – och så liten

Sedan Jerringpriset delades ut till en ryttare (ve och fasa, kors i taket, jösses amalia, hipp hurray, etc) har det varit en hel del tyck och tankar och jubel och smutskastning på nätet.

Det är väldigt många som har skrivit väldigt klokt, bland annat här, här, här, och särskilt här. Men så finns det även Lasse Anrell som är så urbota dum att jag vill (här står det något högst olagligt). Han har förvisso fått äta upp sina ord, ta emot tusentals väldigt arga mail och lite smått tagit tillbaka sina yttranden – men ändå.
På internet fortsätter män att förakta och smutskasta ridsporten.
Och vadå ridsport, förresten?
Det är ju ingen sport.
Det är ju inte ens en boll på plan.
Hur ska de någonsin kunna förstå något som är mer komplext än en sport med boll och mål?

Nåväl.
Sanningen är den att ridsport är en väldigt stor och väldigt liten sport. Förutom de 500 000 personer som faktiskt ägnar sig åt någon form ridning, kommer dubbelt på många i kontakt med ridsport genom dem. Det är föräldrar som skjutsar och engagerar sig, det är kompisar som följer med och tittar på, det är farmor som ställer upp i cafeterian på klubbtävlingarna, det är pojkvännen som gnäller medan han bär tunga vattenhinkar. Dessutom genererar svensk ridsport över 4 miljoner kronor i skatteintäkter varje år  – samtidigt som den skapar betald sysselsättning för motsvarande 10 000 heltidstjänster.
Däremot får ridsporten väldigt lite medialt utrymme och har ganska svårt att nå ut till exempelvis den delen av befolkningen som inte förstår sig på något som är mer komplext än en sport med boll och mål.

För att förtydliga ridsporten något har jag sammanställt en del statistik:

 

Här, här, och här kan ni läsa mer om forskningen kring att hästtjejer blir framtidens ledare, och här kan ni läsa mer om ridsportens utrymme i media.