God morgon!

Hemma hos har vi lite olika energinivå och aktiveringsbehov på morgonen.

Ivan gick och la sig igen direkt vi kom in tillbaka, och han ligger fortfarande och sover i sängen.

Sunne, Torsby och så jag då.

  1. Jag arriverade i Sunne, hälsades välkommen av den största larv jag någonsin sett. Pumba hade varit överlycklig. Jag däremot; not so much.
  2. Min bror och hans Maren har förlovat sig. Hurra, hurra, hurra!
  3. Mina hundar och Carro framför datorn. Ivan har satt sig till rätta och Carro bara skrattar.

Efter ungefär två och ett halvt år av inbjudningar (och sedermera hot) tog jag mig äntligen till Torsby och hem till Carro. De där två och halvt åren handlar inte så mycket om vilken dålig kompis jag är som aldrig hälsar på – jag har bara vägarna förbi Torsby så himla sällan. Typ aldrig. Dessutom kommer jag från Sunne, så jag rynkar automatiskt lite på näsan när någon säger ”Torsby”.

Men det var ju fint ändå, det där Torsby. Solen sken och hundarna kvittrade. Carro har en fantastiskt fin lägenhet och en imponerade katt. Jag ville sno med mig hennes skrivbord, men hon hindrade mig såklart. Typiskt. Vi började hur som helst med en hundpromenad. Sedan pratade vi, och så skrattade vi och sen plåtade vi. Hon plåtade mina ringar och jag plåtade mina hundar och hennes bröst.

Det är så fint med fina vänner.
Även de som bor på fel ställe.

Livet etc

Den där lunginflammationen tog inte död på mig, även om man kanske skulle kunna tro det med tanke på bloggens febrila inaktivitet.
Jag trotsade dödshostan och jobbade några dagar förra veckan, nu har jag en veckas semester innan jag fortsätter i några vecka till. Och när jag har semester så jobbar jag, såklart.

Som strössel på glassen tuggade en dalmatiner på Ivan i måndags, så hela den dagen spenderades på djursjukhuset. Nu är jag alltså sjuksköterska också. Men för att muntra upp oss fick vi röntga hans svans, mest på skoj.
Resultatet ska jag banne mig rama in och hänga på väggen:

 

Och -icke att förglömma- tänk att den första OS-medaljen gick till ridsporten! Så himla fint! Jag satt och grät i soffan när maken kom hem, och han hann bli alldeles orolig innan jag kunde snyfta fram något om ”Sara -snörvel- Silver! -snörvel- Medalj! -snyft- De var så bra-haa-haaa -snörvel-”
Sen grinade jag genom hela prisutdelningen också.