Informatörsdagen

Åh, vad skönt det är när nördar (eller likasinnade, då. Potato, potato) samlas och umgås!

I dag satte jag på mig kjolen åt rätt håll och åkte till universitetet vid lunch, det var nämligen dags för den årliga upplagan av Informatörsdagen.

(Fegade dock ur helt beträffande grönheten och bytte till rosa strumpor och blå kjol)

Jag hade inte bokat plats, eftersom jag ärligt talat inte tyckte att programmet var så lockande i år, men droppade in under lunchen för att mingla något varv med gamla klasskompisar och kollegor, branschvänner och annat fint folk.

Det var oerhört skönt och upplyftande! Jag och Chatarina hade härliga diskussioner, jag lyckades lägga ett tredimensionellt tetrisplus hos Unionen (bragden!), åt en god brownie och pratade med så många trevliga personer att tiden liksom bara rann iväg. Den inplanerade timmen blev tre timmar och till slut var jag tvungen att smita hemåt för att undvika parkeringsböter.

För att toppa ruset efter dagens energi och inspiration blir det pannkakor till middag. Onsdagsfestligheterna når ständigt nya höjder!

Kärleken

Flera gånger i veckan blir jag helt varm och fluffig av blotta tanken på hur mycket jag älskar min man.
Det är oändligt mycket.

Och jag är fortfarande imponerad över hur vi bara tog det där beslutet, satsade på kärleken och lät gnistan blossa upp helt fritt efter att ha känt den och varandra i flera år. Inget tvekande, inget krångel, inget spel, ingen uppvärmning, ingen himla mjukstart – bara 100 % äkta kärlek och uppriktighet.
Nästa vecka är det fem år sedan vi tog det där beslutet (och samtidigt har vi varit gifta i ganska precis halva den tiden). Det är så fint.

 

Arbetsglädje och jobbångest

Nådens år, 2012. 
En tillbakablick trots att det bara är ett snabbt ögonkast över axeln, ungefär som en koll i döda vinkeln innan man svänger ut i omkörningsfilen…

Glädje och ångest har varit årets ledord.
Arbetsglädje och jobbångest. Jag har aldrig tidigare haft så roligt när jag har jobbat, och så mycket ångest när jag inte har gjort det. Jag är oerhört dålig på att vara arbetslös.
Under hösten köpte jag och min man ett hus strax utanför stan, renoverade som galningar och flyttade in i slutet av november. Det är jätteroligt och vi är lyckliga över att kunna bo i hus och göra mycket själva, men båda var fyllda av förändringsångest innan vi väl var på plats och kände att det var vi och vårt.
Jag har också lärt känna nya människor som lyfter mig och ger mig precis den energi jag behöver. Det är så skönt att känna sig omgiven av kärlek och vänskap och stöd, jag har verkligen världens bästa vänner! Vi peppar och pushar och lånar ut bekväma axlar när det behövs.

Vad jobbade jag med då?

På Karlskoga kommun lärde jag mig massor, hade suveräna kollegor och de roligaste arbetsuppgifterna någonsin. Alltid prestigelöst och utmanande; från att skriva pressinbjudan och att göra trycksaker till att plåta nybakade studenter och klistra etiketter på små burkar med såpbubblor. Jag började på kultur- och föreningsförvaltningen som vikarie, men fick sedan en egen tjänst på KS och hörde till staben. Tyngdpunkten låg på att jobba med webben tillsammans med webbredaktören. Jag fick stenkoll på Funkabodastrukturen och ansvar för flera rubriker.
Spik jobbar fortfarande för Karlskoga kommun emellanåt.

Sedan jobbade jag på teknik- och fastighetsförvaltningen på Karlstads kommun. De behövde hjälp med den nya webbplatsen – både innehåll, struktur och kvalitetsgranskning men mest med funktionen Jämför Service. Jag hade mycket att göra, men kände mig ändå rastlös. I efterhand vet jag varför: Jag ville göra mer. Ha mer bredd. Under serverunderhåll och uppdateringar fick jag jobba med kameran. Det innebar mycket frihet (jag fick en lista på motiv som jag fick tolka precis hur jag ville) och mina bilder syns på deras sidor. Här är en.

Mitt i projektet fick jag lunginflammation och var sjukare än någonsin tidigare i hela mitt liv. Fy tusan, vad det var synd om mig! Jag fick oroväckande hög feber, mycket penicillin och låg i soffan och hostade slem i flera veckor. Bläh.

Under tiden jag har jobbat heltid har Spik vilat sig i form, men under hösten har det hänt grejer. Jag gick precis igenom alla fakturor jag har skickat och känner mig nöjd. Det är mitt första år som egen företagare och jag känner en enorm stolthet över min lilla bebis. Några av de uppdrag Spik har fått under året är profilfotograferingar och porträttfotograferingar, trycksakproduktion av olika slag för olika företag, bokomslag, marknadsföring, en fantastisk rolig grafisk profil och administration av olika sociala medier. Och när jag var klar med jobbet på teknik- och fastighetsförvaltningen på Karlstads kommun (och bland annat alla 137 lekplatser var inlagda och jämförbara) fick Spik ett liknande uppdrag, men på Barn- och ungdomsförvaltningen.

På måndag har Spik sitt första jobb för 2013, då ska jag till Karlskoga. Och sen får vi se vad som händer.

Jag har som mål att skicka dubbelt så många fakturor 2013 som 2012. Inte nödvändigtvis för dubbelt så mycket pengar. Jag har också som mål att fotografera mer, helst för magasin. En önskan är en anställning, den behöver inte vara 100 % eller ens 75 %, men jag vill jobba. (Och något är allvarligt fel i det här samhället när en anställning är en önskan. Det finns sinnessjuka mängder arbetskraft som tynar bort i Sverige, bara för att ingen sätter kraften i rörelse. Det är så hemskt och tragiskt.)

Mitt allra främsta mål för 2013 är att jobba häcken av mig. 

Smart tjej

När man redan i sängen har en plan för dagen, var man ska åka, vad som ska handlas, olika julklappsalternativ och en hyffsad tidsplan.

Och sen ba: *Är wonder woman och slänger in en tvätt i maskinen*

Och sen ba: *Har inga kläder att ta på mig, alla snurrar runt i maskinen*

Sammanfattning: Jag är ett geni.

 

Nu: Planera om och radera cirka en miljard spamkommentarer om viagra, lån, levitra, cialis och andra könstiga grejer jag inte behöver. 

Vivian Meier

Är så fascinerad av det här:

Viviane Meier jobbade som barnflicka i de rika delarna av New York under den andra halvan av 50-talet. Under sin lediga tid fotograferade hon livet på gatan omkring henne och sig själv.

År 2007 gick hon bort och det var först då, när hennes dödsbo auktionerades ut, som man upptäckte hennes enorma samling på 150000 negativ, flera hundra rullar och tusentals prints. John Maloof som lyckades köpa dessa på auktion av helt andra anledningar håller nu på att producera en dokumentär om Viviane Meier, som vi väntar ivrigt på.

And she thinks she’s made of candy

Jag älskar Robbie Williams.
”Älskar”, tänker ni, är inte det ett ganska starkt uttryck?

Jo, men inte lika starkt som ”dyrkar” eller ”avgudar”. Jag har med andra ord tagit mig lite längre ner på extremskalan på sistone.

Robbie Williams, mina tonårsdrömmars önskeprins. Jag minns att jag stod där på Ullevi, mitt i folkhavet och trängdes på en totalt utsåld konsert. Jag tänkte tonårstankar som Tänk om han får syn på mig. Tänk om han väljer mig. Och jag drömde mig iväg till allt från hotellrum till ett lyckligt äktenskap medan jag grät en skvätt till tonerna av Come Undone.
Herregud, vad fint det var.

Jag hade liksom aldrig den där riktiga crushen på Backstreet Boys eller whatever när jag gick i femman eller sexan, utan sparade all min kärlek till Robbie Williams så till den milda grad att Chris Crocker hade kunnat blekna i jämförelse.
Nåväl. Jag vill gärna påstå att det aldrig gick över gränsen till osundhet. Det var fint, det vi hade. Och vi gifte ju oss faktiskt tillslut, jag och Robbie. Inte med varandra – men på samma dag.

Nu kanske ni kan ana hur det liksom pirrar under huden på mig när det snart är dags för släpp för hans nya platta, Take the crown. Jag är spänd av förväntan och har haft Candy på hjärnan till och från i flera veckor.

 

 

Inspirationsdejt

Idag hade jag en dejt på stan med det här fabulösa fruntimmret:

Annsofi är grym och driven, och vi har alltid så sjukt bra utbyte av varandra. Idag avhandlade vi livet, jobb, framtidsplaner och bokidéer. Båda fick någon slags inspirationsöverdos på uteserveringen utanför Espresso house, så nu jäklar ska jag ta tag i skrivandet. Det är verkligen viktigt att ha entreprenörsvänner att bolla och diskutera med. Som förstår allt från prissättningsångest till fattigångest och den där känslan av att alltid vilja lite mer.

Vi tog ett varv på torget också, där är det internationell matmarknad just nu och man dör väl typ dreggeldöden så fort man känner doften. Här ser ni dreggeldöden i form av italienska chokladkakor, ost i alla möjliga former och smaker (på bilden prima parmigiano), engelsk fudge i typ hundra varianter och italiensk nougat (med hallon).

Slurp!

 

(Obs! Använder aldrig ordet ”fruntimmer” i vanliga fall. Hur kom det in här? Jösses…)