Bland dessa fanns ett erbjudande från en firma som ägnar sig åt ekonomi och revision. Något som såklart är en viktig tjänst. Dessvärre når budskapet inte riktigt hela vägen fram, eftersom mina ögon automatiskt stängs av vid blotta anblicken av papprets rubrik. Avsändaren tycker nog att deras företag bör tas på allvar och vill säkert gärna hävda att de är seriösa, but I beg to differ:

Det är 2012.
Hur kan man fortfarande, år 2012, skicka seriös information till potentiella kunder skriven med ett clowntypsnitt?
Hur kunde det bli så fel?
Jag har flera olika teorier:
A) det här erbjudandet har sett likadant ut i över 15 år.
B) företaget är lyckligt (?) ovetande om vilket misstag de gör.
C) de vill helt enkelt inte bli tagna på allvar.
D) de tycker att det ser snygg ut.
E) de tror att nystartade företag drivs av barn på lågstadiet, vilka är de enda som kommer undan med att använda Comic Sans.

Jag hoppas innerligt att det är alternativ A eller B som är rätt svar. Men jag är genuint nyfiken, så jag kommer att maila och fråga.

Jag har redan en (väldigt snygg och seriös) revisor, så det här företaget kommer inte att kunna sälja något till mig. I stället tror jag att jag att jag kan sälja något till dem; en akut fomgivningsinsats. Helt utan clowntypsnitt.

Det ska jag göra fram till april.
Och oh joy, vad det ska bli roligt!

Jag har små flygande fjärilar i magen och är så pirrig att jag snart måste måla naglarna för att stilla mina sinnen. (Ja, att måla naglarna är faktiskt väldigt meditativt. Det kräver fokus och noggrannhet, man sitter stilla under ganska lång tid och allt annat får helt enkelt vänta tills det är klart.)

Idag startar jag dagen med knäckebröd och företagsekonomi.
Ordning och reda och var sak på sin plats.
Igår köpte jag nya pärmar och register och idag har jag hålat och satt in och häftat och sorterat. Väldigt bra frukostsyssla när det regnar ute, måste jag säga.

Jag träffade en (min!) revisor för första gången i tisdags, och det var kärlek vid första ögonkastet. Hon fick nämligen syn på mina fakturor och blev alldeles till sig av deras snygghet och tydlighet. Och då dog jag lite av smicker och stolthet. Med andra ord vad det liksom packat och klart och bestämt att det skulle bli vi ganska snabbt.

Det känns väldigt skönt att jag har bestämt mig för att låta någon annan mig själv sköta Spiks bokföring. Tanken på att själv hantera bokföringen har nämligen varit en sån där grej jag fått ont både i huvudet och magen av. Som tur är finns det en hel del galna personer out there som älskar bokföring, och jag kan i stället köpa fina pärmar och sortera saker i datumordning.
Mycket, mycket behändigt.

Senast idag läste jag det här i Dagens Media:

De flesta som arbetar inom sportmedierna vill inte skriva om damidrott för att de inte är intresserade.

- Lasse Anrell

Och senast igår läste jag det här i Resume:

Hästsport ur ett lifestyle- perspektiv är underrepresenterat i Sverige, och jag tror att tajmingen är rätt.

- Timothy Smart

Det är såklart bra att det händer saker, att ämnet har hållt sig väldigt aktuellt och på någorlunda hög nivå sedan Jerringpriset. Men, precis som Anrell säger, så vill inte sportredaktionerna skriva om ridsport – eftersom de inte är intresserade. Och det här är ett ypperligt tillfälle för dig (och mig!) som är insatt i svensk ridsport och har journalistdrömmar/vill bli publicerad/tjäna pengar/ha en bylinebild/tycker om att skriva för andra. Gå in på din närmaste tidningsredaktion, prata med den som är ansvarig för sporten och säg ”Hej! Jag kan och vill skriva om ridsport.”
Och vips, så har du ett extrajobb.

Sen gäller det att hålla ett öga på tävlingsterminerna, prata med förbundet om vad som är aktuellt, skapa ett nätverk av folk som är aktiva, lägga ut krokar i ungdomssektionerna och börja skriva.

Varsågod för tips.

Jag och min häst Ginny.
(Carro har plåtat)

Nämnde jag att livet är fantastiskt etc?

De senaste två veckorna har varit helt fantastiska.
Jag har träffat så många fina människor – både gamla och nya, jag har gjort så många roliga saker och sett (och fått!) så många möjligheter. Nästa vecka är min kalender hittills helt tom, och beroende på vad som händer de närmaste dygnen kan den bli hur spännande som helst.

Nästa föreläsare var Nina Wadensjö, informationschef för Socialdemokraterna. Hon har haft en hektisk ganska period det senaste halvåret… Hennes fokus låg på kriskommunikation (no shit?), mediedrev (och hur man känner på sig att de är på gång) och hur man hanterar journalister (man ger dem värme och kaffe när deras redaktionschefer är svin). Nina framstår som mycket sympatisk, klok och jordnära och jag tyckte om henne ganska omedelbart.

Sedan var det Hanna Stjärnes tur att inta podiet.
Hanna har en gedigen mediekarriär både bakom och framför sig, och är sedan 2011 VD för UNT-koncernen. Hon har också tagit fram Framtidsutredningen (finns att läsa här) och det var just framtidens information som föreläsningen fokuserade på. Mycket, mycket spännande och intressant!
I kristallkulan visades bland annat med framtiden kommer större krav på öppenhet – och för den som inte är öppen kommer det att bli allt svårare att dölja vad man gör och inte gör.

Björn Starrin var årets moderator, och han var rolig. Hans blotta uppenbarelse är liksom rolig. Det kändes verkligen som att han var en riktigt skön kontrast till föreläsare och publik och akademieliten.

Jesper Falkheimer är docent och verksam vid Lunds Universitet, där han också forskar. Han är särskilt intresserad av kriskommunikation, och föreläsningen handlade om organisationskommunikation. Han visade flera intressanta, aktuella och inaktuella modeller och teorier, men bäst av allt var nog hans budord:

(Vid punkt 6 på listan sa han ”Släpp kontrollen! Släpp den grafiska profilen och improvisera!” och hela publiken drog efter andan av fasa, innan han skrattade och sa ”Skoja bara!” Lättnaden efter det var fantastiskt fin…)

Han ser dessutom lite ut som en rockstar, kan jag tycka:

Efter Falkheimer var det bara en talare kvar;
Marcus Birro.
Och där tog min motivation slut. Jag trivs nämligen ganska bra med den bild jag har av honom, och har inget emot att behålla den – så jag åkte hem och tog med hundarna på en långpromenad i stället.

(Jösses vad jag kände att jag framstod som trångsynt nu. Det är jag inte. Men jag var inte alls sugen på att spendera närmare en timme till i Aula Magna och hundarna behövde verkligen gå ut.)

Delicato har börjat sälja 3-pack med minidammsugare och jag köpte en förpackning bara för att plåta, inte för att äta. Promise!