Igår hade jag en tid hos läkaren klockan nio på morgonen.
Som den optimist jag är bestämde jag mig för att cykla dit och tydligen att göra det med ganska snäv tidsmarginal. Jag fick därmed trampa på som en cykelgalning.
Quelle surprise.

Kombinationen ”trampa på som en cykelgalning” och flera kyliga minusgrader resulterade att när jag klev på in vårdcentralen 12 minuter senare var jag högröd i ansiktet, hade en galen frisyr och andan i halsen. Troligtvis inte det mest diskreta sättet att äntra en vårdcentral, eftersom både personalen i receptionen och tanterna i väntrummet stirrade storögt på mig.
Tjejen i receptionen frågade oroligt; ”Vad är det som har hänt?”

”Ehm… Jag har tid nu klockan nio, ska jag anmäla mig här ?” sa jag flåsandes medan jag låtsades vara oberörd och helst av allt bara ville sjunka genom golvet. Turligt nog var mitt ansikte redan rött.