Det känns bra nu

Egentligen vill jag inte ha en sån där blogg där allt bara är fantastiskt och underbart hela tiden, men just nu är jag så nöjd och till freds med min tillvaro att det finns risk för det ändå. Så kan det gå när man inte är uppmärksam.

Bra saker i mitt liv just nu:

Jag har ett jobb. Ett jobb som är så bra och stimulerande och roligt och varierande att det känns rent av bortskämt.

Spik har gjort sitt första bokslut och det visade fina siffror. Jag har en skrapat ihop en bra buffert, jobben rullar in på lagom låg nivå och jag är så glad och stolt över att jag har mitt lilla företag.

Jag älskar att bo där vi bor. Lantligt, men när stan. Vi har en trädgård som håller på att vakna till liv, få men bra grannar, hästar åt alla håll, en helt fantastiskt fin promenadskog, snygga tapeter och projekt att ta tag i. (Inköp av gräsklippare, till exempel…) Att ta hundarna på en kvällspromenad är en ren fröjd, vi kan gå hur långt vi vill och ibland möter vi rådjur eller hästar – men oftast möter vi ingen alls. Det är vi och skogen och fåglarna som kvittrar.

Jag har kommit igång med träningen. Jag jobbar med kroppen i stället för mot den och det känns så jäkla bra.

I morgon kommer min nya träningskompis. Det är en mountainbike och jag ser en rolig och aktiv sommar framför mig. Min vision innehåller även del blod, svett och tårar – men det kommer alltid att vara värt det, det är jag säker på. Jag ser så mycket fram emot att lära mig cykla på ett nytt sätt, att klara branta backar och bli starkare och mer uthållig för varje dag som går.

Idag var det över 20 grader varmt i Karlstad. Jag och min man åt lunch tillsammans (den händer cirka aldrig någonsin på vardagarna i vanliga fall) och efter det köpte jag en klänning med prickig krage och prickig kjol och en liter jordgubbar (för bara femton spänn!) innan jag återvände till stadshuset. Jag bytte om till klänningen när jag kom till mitt kontor och mumsade i mig jordgubbar hela eftermiddagen och kände bara att ”Herregud vad det är bra ändå, det här livet.”

bralisa

 

Valborgskaos på stora torget

…som Maggio sjunger.

När jag var tonåring fanns det två stora festhelger på året:
Valborg och Halloween.
Valborg för den allmänt hedniska stämningen och för att raggarbilarna börjat rulla ut ur idet, och Halloween på grund av utmärkt tillfälle att klä ut sig.
En del personer skulle säkert lägga till nyårsafton också, men nä. Jag lärde mig the hard way att det bara är kallt och överskattat att festa på nyår. Det passar så himla mycket bättre med finvänner och finmiddag och Ace Ventura än att starta det nya året med att frysa röven av sig på väg hem från någon tråkig fest i fel skor och endast nylonstrumpor som värmande lager. Tack, men nej tack liksom.

Idag är det Valborgsmässoafton.Vintern har rasat ut, det blåser vårvindar friska och förhoppningsvis har ni undersökt att det inte bor några igelkottar i rishögen som ska eldas upp. (Om inte – please do. Stackars taggisar!)

Det är kidsens första superduperfest för säsongen, många är fulla för första gången ikväll. Tänk att kombinera vårkänslor, alkohol och en gigantisk brasa med en överdos av skenande könshormoner.

Ärligt talat, kan det bli något annat än sprängämnen av den blandningen?

 

 

En, hen, man och jag

Jag tänker mer och mer på dessa pronomen. Och jag försöker att bli mer och mer medveten om mina val. Hur lätt är det liksom inte att säga eller skriva till exempel ”Ibland kan det tänkas att man bara vill äta godis till frukost.” eller ”Man blir ju alldeles till sig för mindre, vill jag lova.”

Blä, vad trist.
Jag försöker fasa ut man och ersätta denne man med en, eller något annat ännu lämpligare pronomen. Jag behöver liksom inte gömma mina statusuppdateringar eller mina påstående bakom någon himla man, när det egentligen oftast är jag själv det handlar om.

Annan rolig iakttagelse:
Personer som skriver ingen när de egentligen menar någon.
”Ingen som vill hänga med till Torsby i morgon?” är ett autentiskt exempel från facebookflödet under veckan.

 

Go-getter och antijante och annat smart

Jag vet att många redan har upptäckt Värvet, men jag tänker ändå hylla den podcasten och rekommendera den i hela det här inlägget.
Hanna har nämligen tagit det fantastiska initiativet att spela podcast i bilen när vi pendlar till jobbet, och hittills har vi visserligen bara lyssnat på två – men ändå. Ett fantastiskt initiativ. 

Vi har lyssnat på avsnitt 2 (Christoffer Appelquist) och 7 (Lina Thomsgård), och båda har varit så himla bra. Jag älskar att lyssna på folk som berättar saker. Med hjärtat och ur hjärtat. Lite ärligt och rått och vackert. Och det får man när man lyssnar på Värvet.

Igår, när vi lyssnade på Christoffer Appelquist, kände jag mig både lite borta och lite hemma. Han bor i Sunne, och det blir inte mer hemma än så. (Men han pratar skånska vilket känns väldigt borta.) Hur som helst pratade han om att vara en go-getter, om antijante och att ta vad man vill ha. Om att se sig själv i spegeln och känna sig tjock, vilket är en känsla som äter upp allt det andra som någonsin känts bra. Om att känna sig smart. Om att levla upp. Om att inte vänta på att någon ska fixa något, utan att göra det själv.

När jag blev arbetslös i höstas gick jag inte till arbetsförmedlingen. Jag har inte varit på arbetsförmedlingen sedan jag var 19. När jag blev arbetslös i höstas startade jag ett eget företag. 
För mig är det nämligen helt naturligt och självklart att mitt arbete är mitt ansvar. Jag kan inte förlita mig på att någon annan ska servera mig jobberbjudanden. Jag kan inte utgå ifrån att det ordnar sig, eller att någon annan eller systemet eller Moder Svea herself kommer att ta hand om mig.

Det betyder inte att det faktiskt är så det har varit många gånger. Jag har ett alldeles fantastiskt kontaktnät, och där finns det så himla många möjligheter och där är det högt i tak. Tack vare nätverket har jag fått möjlighet att nappa på olika erbjudanden, och då känner jag mig bortskämd och så lyckligt lottad att jag nästintill förvandlas till en heliumballong. Å andra sidan har jag själv ansvar för skapa ett nätverk, att samla på fina människor och att ge av mig själv så att jag kanske kan få något tillbaka.

Idag finns det 53 jobb att söka med titeln ”Informatör” eller ”Kommunikatör” på Platsbanken. I hela Sverige. Och vartannat jobb finns i Stockholm. Jag kan inte direkt påstå att det är en blomstrande arbetsmarknad inom min bransch.
Men jag har valt det här.
Och jag vill det här.
Och jag kommer att armbåga mig fram, eftersom det är mitt eget förbannade ansvar att göra det bästa av mitt liv.

Här sitter jag och duger medan jag åldras med värdighet


I morgon fyller jag år.
26, närmare bestämt.
Så gammal har jag aldrig varit förut.

Jag älskar att fylla år.
Så till den milda grad att jag glömmer bort att jag faktiskt blir äldre. Vad har jag gjort med min tid här på jorden egentligen? Och hur mycket ska jag hinna med? Ibland har jag minnen som är mer som drömmar. Saker jag har gjort, människor jag har mött och platser jag har besökt. Jag minns inte ens när. Det känns avlägset. Måste kanske ta lite tid och sortera i hjärnans byrålådor någon dag…

Borde jag ha åldersnoja?
Är det inte typ svensk standard när man är närmare 30 än 20?
Jag såg mig själv i spegeln när jag sminkade mig i morse. Ordentligt alltså. Det finns faktiskt veck och rynkor runt mina ögon. (OBS! Troligtvis för att jag skrattar och ler så himla mycket.) Mina vänner föder barn som om det vore det naturligaste i världen. Jag smygkollar på hus och drömmer och schackrutiga golv. Jag har fotriktiga skor. Mitt tålamod har inte utvecklats sedan jag var 7 år gammal. Och tjock är jag också.
Det finns helt klart saker att jobba på som 26-åring.

Ikväll ska vi fira!
Min sista dag som 25 år ung. Och att mitt kontrakt har förlängts så att jag kan se fram emot flera månader med heltidslön och titeln ”Kommunikatör”. Väldigt bra titel, måste jag säga. Den passar mig ypperligt.
Det blir jag och min man, med ett glas rött, en blodig biff och troligtvis lite för mycket syltad rödlök på favoritrestaurangen inne i stan.
Så himla fint att jag tror att jag smäller av!

Oh, the luxury


Jag vaknade tidigt, redan innan Billy började pussas och fjäska och talade om att han ville ut och kissa. Ivan sov i mitt knäveck, som den lilla varma pälsboll han är. (Hunken sov mer som en mumie…)

Hundarna och jag gick en morgonpromenad. Ingen vårsol, däremot en tung gråhet kalla vindar. Inte så himla mysigt faktiskt, bortsett från att hundarna var glada och busiga.

Det bästa med helgmornar är att man får gå och lägga sig i sängen igen. Så det gjorde vi, hela flocken. (Mumien låg såklart fortfarande kvar.) Jag spenderade drygt en timme tillsammans en bok innan jag gick upp för andra gången. Två knäckebrödsmackor med hushållsost senare började jag planera min dag medan jag letade efter ett par ostrimlande strumpor och hade den ständiga duschdiskussionen med mig själv (Duscha nu? Duscha sen? Duscha nu? Duscha sen? Duscha nu? etc) innan jag klädde på mig och tog cykeln in till stan. Min fina cykel! Jag fick den i födelsedagspresent förra året, den är mörkt mörkbrun och rullar jättelångt.

Jag älskar att gå på stan. Jag kan ströva runt och titta och prova och peka och önska och fundera i timmar. Det är min i särklass bästa motionsform.
Idag hade jag siktet inställt på en alldeles särskild sak, och efter en omfattande marknadsanalys (nåja) hittade jag vad jag letade efter. Det roliga var att det inte alls såg ut som jag hade jag tänkt mig och inte heller som det jag föreställde mig att jag var ute efter när jag cyklade hemifrån – utan det var liksom bättre än det. Oh, the things you can find if you don’t stay behind. Jag paxade det omedelbart och en handpenning senare är det redo att hämtas dagen före min födelsedag. Mission accomplished.

För att fira mitt flyt gick jag in på Kardemumma innan jag trampade hemåt. Där köpte jag några macaronger  (eller macroner eller macarons) i glada smaker och två fina påskägg att fylla och ta med till festligheterna i Dalarna och Halland de kommande helgerna. Det var så tjusigt att jag bestämde mig för att plåta lite, som ni redan har sett.

Väl hemma var det lunchdags, och i skrivande stund fräser våffeljärnet. Det blir lila lyxgrädde till våfflorna, och hundarna studsar runt i köket och är tokiga av lycka. De älskar våfflor.
Snart ska jag till stallet.

Den skrattande kvinnan längst bak i publiken gjorde såklart hela showen

Igår var jag och min man på stand up, Anonyma komiker var i Karlstad. Förutom männen/pojkarna på bilden var även Soran Ismail inbjuden.
Det var såklart roligt.
Stand up är roligt.
Och det är liksom själva grejen.

I nästan två timmar stod vi där (ja, stand up innebär tydligen att 90% av the audience stands up. Vem kunde ana?) och hade roligt och skrattade åt männen på scenen som skapade humor och komedi av livets mest allvarliga saker; grupptryck, kärlek, genus, monarki, rasism och samhället vi lever i.
Sorans bästa var om mysteriet kring varför män blir neandertalare i grupp; ”För varje kille som tillkommer försvinner en konsonant”. Mycket roligt.
Ola Söderholms grand finale var en önskan om att Kronprinsessan Victorias barn har downs syndrom och hur mycket det skulle gynna vår monarki att ha en mongokung. Tur för honom att han i alla fall var rolig innan det…
Ahmed Berhan var en positiv överraskning, mest på grund av att jag inte hade några som helst förväntningar, i sin tur på grund av att jag inte hade/har en susning om vem han är. Nu vet jag att han är rolig. Och lite läskig. Och att han älskar sprit.
Där ser man.
Kodjo var fantastiskt rolig. Och snygg. Och rolig. Och snygg. Han pratade mycket om fisar och alla skrattade gott och kände igen sig och det var sådär pinsamt/roligt som det blir när man pratar om fisar.
Björn Gustavsson var som ett enda stort antiklimax. Jag hoppas att det är meningen att det ska vara så, för att minska hypen kring honom och bevara hans goda mentala hälsa etc. (Men jag bara älskar karaktären Benjamin!)

Men det roligaste av allt var inte någon av männen på scenen.
Det roligaste av allt var kvinnan längst bak i publiken, hon som skrattade ett hysteriskt fulskratt som hördes över hela lokalen. Dessutom gärna några sekunder efter att alla andra hade skrattat färdigt, så att hon fick ett soloskratt och allas omedelbara uppmärksamhet. Och sen skrattade publiken igen, med och åt den lyckliga hyenakvinnan där bak. Det hela var en enda stor skrattfest och vi hade inte lyckats hälften så bra utan henne. Hon stal showen helt och hållet och satte guldkant på vår kväll.