Snart sju månader!

Hej bloggy, din lelle bortglömda stackare!

Här är senaste status i babyland:

Det fantastiska barnet är snart 7 månader. Han är en glad och kul prick nääästan hela tiden. Härom dagen hade jag förvisso min värsta dag i hans liv och satt till slut som en vålnad och grät i kökssoffan. Sen insåg jag att det antagligen var hans värsta dag i hans liv också, och då blev jag ännu mer ledsen. Lilla vännen, det kan inte vara lätt att växa och utvecklas i raketfart.

Annars då?
Han har fått två tänder, föredrar typ ALLT i matväg framför patte-latte just nu och snart kommer han lära sig hur han tar sig framåt i stället för bakåt. Han har provat att ramla, han gillar smaken av gula grejer (ironin i att jag bara kunde äta gula grejer när jag var gravid och illamående!?) och han somnar allra bäst när han rullar över på vänstersidan. Han blir glad av pruttljud, färskost och hundarna. Och han är så sjukt göllig att jag nästan sprängs.

Om vi bortser från bebisfronten då:

Ja, jag har ju faktiskt fortfarande ett liv, även om det innehåller väldigt mycket bebis. Snart börjar jag jobba 40 %. Ser så SJU-HU-HUKT mycket fram emot det. Älskar mitt jobb, mina kollegor och min dator. (Älskar även att få lön.) Det ska bli skönt att få en annan vardag två dagar i veckan, och det ska bli skönt att låta ongen slita ut sin pappa lite igen. Hehehe. (Skämt åsido, det är rätt utmattande att hänga med en bebis. Jag har aldrig varit så tacksam för så lite sömn, om vi säger så.)

Jag har nageltrång. PÅ BÅDA STORTÅRNA! Alltså dra mig baklänges på en luftmadrass, det är fanimej inte rimligt att det ska göra så ont!? Ska till vårdcentralen om en liten stund och ge dem en omgång av Fot-Eva. (Älskar henne!) Och gissa varför jag har nageltrång? Jo, FÖR ATT JAG HAR VARIT GRAVID. Spoiler: INGET blir som det en gång var efter en graviditet. Inte ens fötterna. De blir nämligen större. Kul sak att göra för småslantarna från försäkringskassan: Köpa nya skor. Woop woop!
Nä, skulle inte tro det. De har fullt upp att försöka räcka till mat på bordet, majskrokar, tights och saker som står på pinsamhyllan på apoteket. /Hon som har hasat runt i foppatofflor hela sommarn. (Skoja bara, har ej råd med riktiga Crocs. Kör med kassa kopior från Coop.)

Jag har testat ny grej: Tatueringslaser!
Ska nämligen sudda lite och kanske göra om. Det är jättespännande. Och nej, det gör inte lika ont och är inte lika dyrt som du har hört. Det är däremot väldigt intressant att följa. För två veckor sedan gjorde jag första gången, det tog cirka 8 minuter att lasra två tatueringar. Och i två veckor har det sedan pågått någon slags magisk process. Ibland ser det ut precis som vanligt, ibland är det blåsor, ibland ser det blekt ut, ibland kliar det – och så varvas det här lite lagom. Oerhört spännande. Dock varning för ålderskris när han som höll i lasermaskinen var 19 år och jag ba ”Men du kanske känner någon som jag känner?” och sen insåg att jag är TIO ÅR ÄLDRE än honom. Fy fan. Har aldrig känt mig så gammal. Å andra sidan är väl hela lasergrejen ett rätt säkert tecken på ålderskris?

image

Slut på rapport.

38 dagar kvar

Holy cow!

Det är 38 dagar till BF och jag känner att jag har ”koll på läget”. Jag inbillar mig det i alla fall.

Under helgen har jag haft lite panik över antalet klädesplagg i människovalpens garderob, att det är för få av dem alltså. Jag tycker ju att jag har shoppat jätämykä, men nej. Det har jag inte. Räknade till en body och en pyjamas i storlek 62. Fyra bodys och noll pyjamas i storlek 56. En enda liten hjälmmössa. Tre par pyttesmå strumpor. I storlek 50 har vi väl så att det räcker (och antagligen blir över). Men ändå.

Resultat: Rimligt ruinerad efter söndagstur med make på stan. 

Vi har fortfarande bara ett enda ytterplagg till avkomman, i storlek 50/56. Ser det som en utmärkt anledning att stanna inomhus. Februari och mars är ju inte direkt kända för sina soliga och varma vårdagar ändå…

Dagsformen då?

I dag ser jag ut så här:

clementinen liksom Min bästa selfiespegel (och bildbevis på fruktstöld) på jobbet. Himla osis att vi har bytt kontor så att jag bara kommer se mig själv i den varannan måndag från och med nu. 

Det knakar på många ställen i kroppen när jag rör mig, särskilt på nätterna. Jag tycker ärligt talat väldigt synd om kroppen som behöver gå igenom det här och hoppas att den kan förlåta mig för det här när det väl är över. Ska hinna med att skämma bort den ordentligt på badhusets relaxavdelning innan det är dags för Frodo att kasta ringen i Domedagsbergets eldar i Mordor, så att säga.

Människovalpens rörelser syns (och känns så klart) väldigt väl på utsidan hela tiden och jag börjar ärligt talat få rätt svårt att koncentrera mig på annat när hen drar igång (vilket är ofta) eftersom det dels gör rätt ont och dels känns som att hen är på väg ut genom naveln. Är övertygad om att jag har blåmärken på insidan av magen… Plus extremt mycket alienkänsla över det hela.

Jag har vilat duktigt på sistone och har inte lika ont i ländryggen längre, har inte använt TENSen på hela veckan, vilket är nytt rekord sedan jag fick hem den.

Är så sjukt sugen på tropisk frukt hela tiden. Drack en superfruktig smoothie i går och längtar tills efter jobbet när jag ska göra en till. Äter hellre mango, kiwi och bananer än choklad.

Packa pappas (och mammas) kappsäck

Nu packar vi väskan!
Det blev Per, den minsta kabinväskan, som fick det ärofyllda uppdraget.
Och det är ju skitsvårt att packa utan att veta hur länge det behövs packas för. Jag skulle gissa att vi stannar i två nätter efter att människovalpen är ute, kanske? Vem vet.

Så här ser listan ut:

Lisa:

  • TENS-apparaten
  • Sköna byxor (leggings i storlek XL, har jag tänkt)
  • Skön tröja (med dragkedja)
  • Amningslinne x 2
  • Jättestora trosor x 3
  • Schampo och balsam
  • Tofflor
  • Hårsnodd, hårborste, hårnålar

H:

  • Zip-tröja
  • T-shirt
  • Byxor
  • Tofflor

Människovalpen:

  • Body i storlek 50 x 2
  • Body i storlek 56 x 1
  • Byxor (strumpbyxor) x 2
  • Mössa
  • Napp
  • Filt x 3
  • Tetra med ersättning
  • Några blöjor

Proviant:

  • Nyponsoppa
  • Chokladkaka
  • Powerbar
  • Energidryck till H
  • Liten läsk till Lisa

Övrigt:

  • Kamera
  • Lypsyl
  • Mobilladdare
  • iPad
  • Försäkringspapper
  • Djupa andetag

Förutom Per så ska skötväskan följa med, i den får bland annat bebisgrejerna ligga.
Jag beställde den alldeles nyss, efter noggranna efterforskningar blev det en Satchel från Babymel. Stor och smart och snygg.

Babymel Satchel

 

*Note to self: Ta reda på om det finns boll på förlossningen*

Snart är det klart

I morgon går jag in i vecka 34.

Det är inte så mycket kvar nu.

Just nu är jag så oerhört trött på att vara gravid att jag skiter i att det gör svinont att föda barn och är skitläskigt att bli förälder. Att det finns en mållinje och ett slut inom synhåll är det allra bästa med graviditeten just nu.

Människovalpen börjar bli stark därinne, och förhoppningsvis otålig. Lavalampans små buffar och sprattel är ett minne blott, nu är det tacklingar, stamp och galopp som gäller inne i magen. Mycket och ofta, verkar vara ordinationen.

Vi har varit hos barnmorskan under veckan, mina värden är oerhört skötsamma och magmåttet fortsätter duktigt att följa antalet veckor.

I morgon ska vi på andra och sista delen av profylaxkursen. Jag ser fram emot det, det var så himla bra första gången och om jag har förstått det rätt så blir det fokus på mer konkreta verktyg i morgon. Det känns väldigt bra.

Annat som känns bra är att vi rent prylmässigt är redo för bebis nu. Det fattas en skötväska, men i övrigt känns det som att vi har det mesta vi behöver. I alla fall till att börja med. (Jag ska skriva en lista.) Och barnrummet är liksom redo, det är jättefint.

image

image

image

 

Profylax

I går var vi första delen av profylaxkursen.
Det var helt fantastiskt. Barnmorskan, föräldragruppen, samtalen – nothing compares to this. Det här var så mycket bättre och så mycket mer. Hon som vi träffade driver det här i privat regi, hon är bland annat doula, förlossningspedagog, massageterapeut, kock, personlig tränare och fyrabarnsmamma. Så mycket kompetens i en och samma person!

Vi pratade om förlossningsförlopp och hormoner, en hel del naturvetenskap, biologi och fakta (sånt som jag har lätt att ta in) och det var så skönt. Hon pratade också en hel del riktat direkt till Håkan (ÄNTLIGEN pratar någon med honom om vad och hur han kan göra!) och det var en sån enorm lättnad för mig. På alla andra möten är pappan mer som en skugga, det är bara fokus på barnet och mamman hela tiden och det är ganska frustrerande för mig. Han berättade efteråt att han hade fått ut mycket mer av de här två timmarna än han hade kunnat ana. Jag känner likadant.

Vi inledde hela mötet med att prata med ”det som är jobbigt”. Det som är jobbigt är inte så himla diffust egentligen – även om jag försöker linda in det för att undvika skam- och skuldkänslorna, och det handlar mer om vad som händer efter förlossningen än själva förlossningen även om förlossningen har blivit symbolen för det. Det här med föräldraskap alltså. Det är så jävla skrämmande. Jag känner mig definitivt inte som någon självklar förälder och jag har väldigt svårt att se mig själv i rollen som mamma. Däremot ser jag H som en väldigt självklar förälder och har avsevärt högre förtroende för honom än för mig själv när det gäller hela grejen med barn och föräldrarollen.

När vi hade vänt ut och in på ”det som är jobbigt” en stund så gick vi över till mer praktiska saker. BB-väska, andning, avslappning och sånt. Mycket skönt. Vi fick också reda på att människor är de jordlingar som har krångligast förlossningar eftersom vi går upprätt. Det hade jag inte en aning om.

Älskar verkligen fakta. Sån här information är jättebra för mig. Just nu befinner jag i mig i en tillvaro där allt är heeeelt normaaaalt oavsett vad som än händer. Det är mycket, mycket frustrerade, särskilt eftersom det som är heeeelt normaaaalt kanske inte känns helt rätt. Även där fick jag en fin tanke att ta med hem:
”Det kanske är vanligt, men det inte är normalt för det.” Och så vände hon sig till H och sa att ”Normalt är så som Lisa var innan hon blev gravid. Kom ihåg det.”

Herregud vad jag ska komma ihåg det.

 

Nu har jag stått i ett förlossningsrum och hållt andan

Rapport från gårdagens möte:

Jag grät nästan ingenting.
PROGRESS!
Hon tyckte också att det var stor skillnad på mig nu jämfört på hur jag var de första samtalen. Det håller jag med om. Det är väl det där med Frodo och Mordor, jag har accepterat att det bara finns en väg framåt liksom.

Vi pratade om förlossning och vad som går att förbereda, i alla fall mentalt, och vilka beslut som går att ta i förväg liksom. Och så pratade vi lite om dagarna efter förlossningen, även om jag bara ser dimma framför mig då. Jag kan ju liksom bara inte föreställa mig att det ska finnas ett barn som är mitt (vårt) och som jag (vi) ska kunna ta med mig (oss) hem utan att ha en personlig assistent närvarande…

Angående förlossningen så förklarade jag att mitt drömscenario är att komma in sent på kvällen och i ett sånt läge att jag kan bli inlagd och få en sömndos med morfin, så att jag kan sova genom en stor del av den aktiva fasen och vara trygg och utvilad och ”på plats” när det dags för action, så att säga. Jag förklarade också att jag är öppen för all sorts droger och smärtlindring (utom kvaddlar), men att jag självklart hoppas att jag kan hantera smärtan bra själv (enligt erfarenhet är jag ganska bra på det, plus att jag inte är rädd för smärta, vilket jag tror är en fördel – även om jag så klart inte kan föreställa mig på vilket sätt en förlossning gör ont) med hjälp av lustgas, TENS, profylax och annan ”mildare” smärtlindring. Det vore ju rätt fint att klara det utan epidural eftersom jag tycker att det verkar lite extra läskigt, om det inte vore för att jag behövde till exempel den ”pausen” som det kan innebära. (Gör det helvetiskt jävla kukont så lovar jag att jag ber om allt de har och lite till, jag har ingen som helst stolthet att beakta på den fronten.) Jag är dock lite orolig för att bli full eller illamående av lustgasen…

Och så fick jag en rundtur på själva förlossningsavdelningen.
Det var väldigt lugnt där då, så det passade bra.
Jag fick se ett förlossningsrum och lite funktioner, var de har lustgasen och de olika mätningsgrejerna, de fina trosorna och den gigantiska blöjbindan (alltså HERREGUD, den är ju enorm!?) och känna hur mjuk och skön skjortan är. Sen visade hon mig ”virknålen” som det går att ta hål på hinnorna med och lite andra verktyg. Jag höll i princip andan under hela tiden, men det gick ändå ganska bra.

Sen visade hon mig badkaret, och då slappande jag av. Det såg vääääldigt hääääärligt ut och hon berättade att det finns kvinnor som spenderar flera timmar där inne. Låter mycket fint, tycker jag.

Sen visade hon ”mjukrum”, eller vad hon nu kallade det. Typ vanliga sjukhusrum med två sängar i varje, såna som det går att övernatta i om det är något de behöver hålla koll på före eller efter förlossningen.

Sist visade hon deras undersökningsrum och berättade lite om vilka undersökningar som kan vara aktuella beroende på i vilket skede vi kommer in. Inga konstigheter egentligen, jag har inga problem med gynundersökningar i allmänhet.

Gillade dock att gynstolen var citrongul och glad.

 

Mitt i vecka 30

magen

”Känner mig som en planet, men ser faktiskt inte riktigt ut som en… än. Människovalpen visar ingen som helst lust att lugna ner sig, snarare tvärt om, det är ett jäkla party där inne mest hela tiden. (Lord have mercy!)”

Helgen har varit ganska jobbig, jag har ont i ländryggen och känner av fogarna en del genom strålsmärta ner mot rumpan. Gjorde också misstaget att gå långpromenad med Billy i lördags, solen sken och det kändes inte så jobbigt till att börja med. Sen kom sammandragningarna och magen var som ett litet bältdjur, och det toppades med ilningar och någon slags stickande känsla. EJ SKÖNT! Spenderade en timme tillsammans med TENSen efter det.

Det är ett gympapass att ta sig ur soffan, och höfterna är ärligt talat inte helt lyckliga de heller- Förut har det blivit bra efter ett jag sovit, men nu är det faktiskt inte ens skönt att sova. Och på tal om att sova – jag noterade under helgen att min pyjamas har ett gäng små flammiga fläckar i brösthöjd. Det fattas ju bara att jag ska läckande bröst de kvarvarande 10 veckorna också… Känner mig lika sexig och attraktiv som en tesked.
En odiskad tesked.
Med lite rost på.

(Hade förresten en fantastisk söndag med finfika på stan och handhållning och annat sånt där härligt med min man. Jag är så glad och lycklig och behöver ibland nypa mig i armen för att kunna förstå att han är min man och livskamrat. Min! Förlitar mig så himla mycket på att han kommer vara en superförälder, och att mina brister därmed kommer att vara helt okej och kompenserade.)

Nu ska jag strax på samtal på specialistmödravården. 
I dag är det full fokus på förlossningen.
På onsdag är det profylaxkurs.
På fredag är det föräldragrupp.
På lördag ska vi till Stockholm.

*djupa andetag*

TENS, profylax och fotmassage

I helgen provade jag TENS-apparaten.
Den fick tensa loss över min arma ländrygg, och jag måste medge att jag var lite rädd innan.
Hehe.
”Lite.”

Jag var ärligt talat skitnervös och trodde att det skulle vara jätteläskigt.

(Ja, jag är faktiskt rädd för en hel saker som folk i allmänhet inte har det minsta bekymmer med. Typ som snus, elstängel, helium, att knaka fingrar och tår, föda barn, krossade glasflaskor och annat sånt. Tydligen var jag rädd för TENS-apparaten också.*)

Vad hände då?
Vi blev kära, kan man väl säga.
Jag planerar just nu hur vi ska leva lyckliga i alla våra dagar.
Mmm… TENS… *dreglar*

Jag har bokat in oss på en profylaxkurs också, på tal om smärtlindring och rädslor. Den är i helt privat regi, dessutom som privatkurs med bara oss två, eftersom den inplanerade ordinarie kursen är i slutet av januari och det känns lite väl sent. Lite synd att missa sista omgången för att en ligger på centralsjukhuset och föder barn liksom…
Vi ska dit första gången nästa vecka och jag hoppas som vanligt på någon slags uppenbarelse/mirakel eftersom jag jämt och ständigt har höga förväntningar på typ allt här i livet.

Och just det!
Har svinont under fötterna ibland nu för tiden.
Är det för att jag är gravid?
Eller för att jag är tyngre än vanligt?
Eller för att jag inte går långpromenader längre?

Jag har i alla fall världens finaste person att dela livet och fotsmärtorna med, så han masserar dem åt mig. (Jag har ärligt talat lite svårt att nå själv nu för tiden…) Och hade jag bara vetat att en graviditet hade inneburit regelbunden fotmassage i soffan så hade jag nog sett till att bli gravid lite tidigare. Herregud vad skönt det är när det är skönt.

 

 

*Väger upp detta med att inte vara rädd för så mycket annat.
Blod, flygplan, djupt vatten, nålar, ormar, personer som ej kommer från Sverige, vilda djur, tama djur, åska eller att spy bekommer mig däremot icke.
Och nu försökte jag alltså väga upp mina rädslor med ickerädslor?
Herregud. Mitt behov av att rättfärdiga mig själv alltså…