38 dagar kvar

Holy cow!

Det är 38 dagar till BF och jag känner att jag har ”koll på läget”. Jag inbillar mig det i alla fall.

Under helgen har jag haft lite panik över antalet klädesplagg i människovalpens garderob, att det är för få av dem alltså. Jag tycker ju att jag har shoppat jätämykä, men nej. Det har jag inte. Räknade till en body och en pyjamas i storlek 62. Fyra bodys och noll pyjamas i storlek 56. En enda liten hjälmmössa. Tre par pyttesmå strumpor. I storlek 50 har vi väl så att det räcker (och antagligen blir över). Men ändå.

Resultat: Rimligt ruinerad efter söndagstur med make på stan. 

Vi har fortfarande bara ett enda ytterplagg till avkomman, i storlek 50/56. Ser det som en utmärkt anledning att stanna inomhus. Februari och mars är ju inte direkt kända för sina soliga och varma vårdagar ändå…

Dagsformen då?

I dag ser jag ut så här:

clementinen liksom Min bästa selfiespegel (och bildbevis på fruktstöld) på jobbet. Himla osis att vi har bytt kontor så att jag bara kommer se mig själv i den varannan måndag från och med nu. 

Det knakar på många ställen i kroppen när jag rör mig, särskilt på nätterna. Jag tycker ärligt talat väldigt synd om kroppen som behöver gå igenom det här och hoppas att den kan förlåta mig för det här när det väl är över. Ska hinna med att skämma bort den ordentligt på badhusets relaxavdelning innan det är dags för Frodo att kasta ringen i Domedagsbergets eldar i Mordor, så att säga.

Människovalpens rörelser syns (och känns så klart) väldigt väl på utsidan hela tiden och jag börjar ärligt talat få rätt svårt att koncentrera mig på annat när hen drar igång (vilket är ofta) eftersom det dels gör rätt ont och dels känns som att hen är på väg ut genom naveln. Är övertygad om att jag har blåmärken på insidan av magen… Plus extremt mycket alienkänsla över det hela.

Jag har vilat duktigt på sistone och har inte lika ont i ländryggen längre, har inte använt TENSen på hela veckan, vilket är nytt rekord sedan jag fick hem den.

Är så sjukt sugen på tropisk frukt hela tiden. Drack en superfruktig smoothie i går och längtar tills efter jobbet när jag ska göra en till. Äter hellre mango, kiwi och bananer än choklad.

Packa pappas (och mammas) kappsäck

Nu packar vi väskan!
Det blev Per, den minsta kabinväskan, som fick det ärofyllda uppdraget.
Och det är ju skitsvårt att packa utan att veta hur länge det behövs packas för. Jag skulle gissa att vi stannar i två nätter efter att människovalpen är ute, kanske? Vem vet.

Så här ser listan ut:

Lisa:

  • TENS-apparaten
  • Sköna byxor (leggings i storlek XL, har jag tänkt)
  • Skön tröja (med dragkedja)
  • Amningslinne x 2
  • Jättestora trosor x 3
  • Schampo och balsam
  • Tofflor
  • Hårsnodd, hårborste, hårnålar

H:

  • Zip-tröja
  • T-shirt
  • Byxor
  • Tofflor

Människovalpen:

  • Body i storlek 50 x 2
  • Body i storlek 56 x 1
  • Byxor (strumpbyxor) x 2
  • Mössa
  • Napp
  • Filt x 3
  • Tetra med ersättning
  • Några blöjor

Proviant:

  • Nyponsoppa
  • Chokladkaka
  • Powerbar
  • Energidryck till H
  • Liten läsk till Lisa

Övrigt:

  • Kamera
  • Lypsyl
  • Mobilladdare
  • iPad
  • Försäkringspapper
  • Djupa andetag

Förutom Per så ska skötväskan följa med, i den får bland annat bebisgrejerna ligga.
Jag beställde den alldeles nyss, efter noggranna efterforskningar blev det en Satchel från Babymel. Stor och smart och snygg.

Babymel Satchel

 

*Note to self: Ta reda på om det finns boll på förlossningen*

Snart är det klart

I morgon går jag in i vecka 34.

Det är inte så mycket kvar nu.

Just nu är jag så oerhört trött på att vara gravid att jag skiter i att det gör svinont att föda barn och är skitläskigt att bli förälder. Att det finns en mållinje och ett slut inom synhåll är det allra bästa med graviditeten just nu.

Människovalpen börjar bli stark därinne, och förhoppningsvis otålig. Lavalampans små buffar och sprattel är ett minne blott, nu är det tacklingar, stamp och galopp som gäller inne i magen. Mycket och ofta, verkar vara ordinationen.

Vi har varit hos barnmorskan under veckan, mina värden är oerhört skötsamma och magmåttet fortsätter duktigt att följa antalet veckor.

I morgon ska vi på andra och sista delen av profylaxkursen. Jag ser fram emot det, det var så himla bra första gången och om jag har förstått det rätt så blir det fokus på mer konkreta verktyg i morgon. Det känns väldigt bra.

Annat som känns bra är att vi rent prylmässigt är redo för bebis nu. Det fattas en skötväska, men i övrigt känns det som att vi har det mesta vi behöver. I alla fall till att börja med. (Jag ska skriva en lista.) Och barnrummet är liksom redo, det är jättefint.

image

image

image

 

Profylax

I går var vi första delen av profylaxkursen.
Det var helt fantastiskt. Barnmorskan, föräldragruppen, samtalen – nothing compares to this. Det här var så mycket bättre och så mycket mer. Hon som vi träffade driver det här i privat regi, hon är bland annat doula, förlossningspedagog, massageterapeut, kock, personlig tränare och fyrabarnsmamma. Så mycket kompetens i en och samma person!

Vi pratade om förlossningsförlopp och hormoner, en hel del naturvetenskap, biologi och fakta (sånt som jag har lätt att ta in) och det var så skönt. Hon pratade också en hel del riktat direkt till Håkan (ÄNTLIGEN pratar någon med honom om vad och hur han kan göra!) och det var en sån enorm lättnad för mig. På alla andra möten är pappan mer som en skugga, det är bara fokus på barnet och mamman hela tiden och det är ganska frustrerande för mig. Han berättade efteråt att han hade fått ut mycket mer av de här två timmarna än han hade kunnat ana. Jag känner likadant.

Vi inledde hela mötet med att prata med ”det som är jobbigt”. Det som är jobbigt är inte så himla diffust egentligen – även om jag försöker linda in det för att undvika skam- och skuldkänslorna, och det handlar mer om vad som händer efter förlossningen än själva förlossningen även om förlossningen har blivit symbolen för det. Det här med föräldraskap alltså. Det är så jävla skrämmande. Jag känner mig definitivt inte som någon självklar förälder och jag har väldigt svårt att se mig själv i rollen som mamma. Däremot ser jag H som en väldigt självklar förälder och har avsevärt högre förtroende för honom än för mig själv när det gäller hela grejen med barn och föräldrarollen.

När vi hade vänt ut och in på ”det som är jobbigt” en stund så gick vi över till mer praktiska saker. BB-väska, andning, avslappning och sånt. Mycket skönt. Vi fick också reda på att människor är de jordlingar som har krångligast förlossningar eftersom vi går upprätt. Det hade jag inte en aning om.

Älskar verkligen fakta. Sån här information är jättebra för mig. Just nu befinner jag i mig i en tillvaro där allt är heeeelt normaaaalt oavsett vad som än händer. Det är mycket, mycket frustrerade, särskilt eftersom det som är heeeelt normaaaalt kanske inte känns helt rätt. Även där fick jag en fin tanke att ta med hem:
”Det kanske är vanligt, men det inte är normalt för det.” Och så vände hon sig till H och sa att ”Normalt är så som Lisa var innan hon blev gravid. Kom ihåg det.”

Herregud vad jag ska komma ihåg det.

 

Nu har jag stått i ett förlossningsrum och hållt andan

Rapport från gårdagens möte:

Jag grät nästan ingenting.
PROGRESS!
Hon tyckte också att det var stor skillnad på mig nu jämfört på hur jag var de första samtalen. Det håller jag med om. Det är väl det där med Frodo och Mordor, jag har accepterat att det bara finns en väg framåt liksom.

Vi pratade om förlossning och vad som går att förbereda, i alla fall mentalt, och vilka beslut som går att ta i förväg liksom. Och så pratade vi lite om dagarna efter förlossningen, även om jag bara ser dimma framför mig då. Jag kan ju liksom bara inte föreställa mig att det ska finnas ett barn som är mitt (vårt) och som jag (vi) ska kunna ta med mig (oss) hem utan att ha en personlig assistent närvarande…

Angående förlossningen så förklarade jag att mitt drömscenario är att komma in sent på kvällen och i ett sånt läge att jag kan bli inlagd och få en sömndos med morfin, så att jag kan sova genom en stor del av den aktiva fasen och vara trygg och utvilad och ”på plats” när det dags för action, så att säga. Jag förklarade också att jag är öppen för all sorts droger och smärtlindring (utom kvaddlar), men att jag självklart hoppas att jag kan hantera smärtan bra själv (enligt erfarenhet är jag ganska bra på det, plus att jag inte är rädd för smärta, vilket jag tror är en fördel – även om jag så klart inte kan föreställa mig på vilket sätt en förlossning gör ont) med hjälp av lustgas, TENS, profylax och annan ”mildare” smärtlindring. Det vore ju rätt fint att klara det utan epidural eftersom jag tycker att det verkar lite extra läskigt, om det inte vore för att jag behövde till exempel den ”pausen” som det kan innebära. (Gör det helvetiskt jävla kukont så lovar jag att jag ber om allt de har och lite till, jag har ingen som helst stolthet att beakta på den fronten.) Jag är dock lite orolig för att bli full eller illamående av lustgasen…

Och så fick jag en rundtur på själva förlossningsavdelningen.
Det var väldigt lugnt där då, så det passade bra.
Jag fick se ett förlossningsrum och lite funktioner, var de har lustgasen och de olika mätningsgrejerna, de fina trosorna och den gigantiska blöjbindan (alltså HERREGUD, den är ju enorm!?) och känna hur mjuk och skön skjortan är. Sen visade hon mig ”virknålen” som det går att ta hål på hinnorna med och lite andra verktyg. Jag höll i princip andan under hela tiden, men det gick ändå ganska bra.

Sen visade hon mig badkaret, och då slappande jag av. Det såg vääääldigt hääääärligt ut och hon berättade att det finns kvinnor som spenderar flera timmar där inne. Låter mycket fint, tycker jag.

Sen visade hon ”mjukrum”, eller vad hon nu kallade det. Typ vanliga sjukhusrum med två sängar i varje, såna som det går att övernatta i om det är något de behöver hålla koll på före eller efter förlossningen.

Sist visade hon deras undersökningsrum och berättade lite om vilka undersökningar som kan vara aktuella beroende på i vilket skede vi kommer in. Inga konstigheter egentligen, jag har inga problem med gynundersökningar i allmänhet.

Gillade dock att gynstolen var citrongul och glad.

 

Mitt i vecka 30

magen

”Känner mig som en planet, men ser faktiskt inte riktigt ut som en… än. Människovalpen visar ingen som helst lust att lugna ner sig, snarare tvärt om, det är ett jäkla party där inne mest hela tiden. (Lord have mercy!)”

Helgen har varit ganska jobbig, jag har ont i ländryggen och känner av fogarna en del genom strålsmärta ner mot rumpan. Gjorde också misstaget att gå långpromenad med Billy i lördags, solen sken och det kändes inte så jobbigt till att börja med. Sen kom sammandragningarna och magen var som ett litet bältdjur, och det toppades med ilningar och någon slags stickande känsla. EJ SKÖNT! Spenderade en timme tillsammans med TENSen efter det.

Det är ett gympapass att ta sig ur soffan, och höfterna är ärligt talat inte helt lyckliga de heller- Förut har det blivit bra efter ett jag sovit, men nu är det faktiskt inte ens skönt att sova. Och på tal om att sova – jag noterade under helgen att min pyjamas har ett gäng små flammiga fläckar i brösthöjd. Det fattas ju bara att jag ska läckande bröst de kvarvarande 10 veckorna också… Känner mig lika sexig och attraktiv som en tesked.
En odiskad tesked.
Med lite rost på.

(Hade förresten en fantastisk söndag med finfika på stan och handhållning och annat sånt där härligt med min man. Jag är så glad och lycklig och behöver ibland nypa mig i armen för att kunna förstå att han är min man och livskamrat. Min! Förlitar mig så himla mycket på att han kommer vara en superförälder, och att mina brister därmed kommer att vara helt okej och kompenserade.)

Nu ska jag strax på samtal på specialistmödravården. 
I dag är det full fokus på förlossningen.
På onsdag är det profylaxkurs.
På fredag är det föräldragrupp.
På lördag ska vi till Stockholm.

*djupa andetag*

TENS, profylax och fotmassage

I helgen provade jag TENS-apparaten.
Den fick tensa loss över min arma ländrygg, och jag måste medge att jag var lite rädd innan.
Hehe.
”Lite.”

Jag var ärligt talat skitnervös och trodde att det skulle vara jätteläskigt.

(Ja, jag är faktiskt rädd för en hel saker som folk i allmänhet inte har det minsta bekymmer med. Typ som snus, elstängel, helium, att knaka fingrar och tår, föda barn, krossade glasflaskor och annat sånt. Tydligen var jag rädd för TENS-apparaten också.*)

Vad hände då?
Vi blev kära, kan man väl säga.
Jag planerar just nu hur vi ska leva lyckliga i alla våra dagar.
Mmm… TENS… *dreglar*

Jag har bokat in oss på en profylaxkurs också, på tal om smärtlindring och rädslor. Den är i helt privat regi, dessutom som privatkurs med bara oss två, eftersom den inplanerade ordinarie kursen är i slutet av januari och det känns lite väl sent. Lite synd att missa sista omgången för att en ligger på centralsjukhuset och föder barn liksom…
Vi ska dit första gången nästa vecka och jag hoppas som vanligt på någon slags uppenbarelse/mirakel eftersom jag jämt och ständigt har höga förväntningar på typ allt här i livet.

Och just det!
Har svinont under fötterna ibland nu för tiden.
Är det för att jag är gravid?
Eller för att jag är tyngre än vanligt?
Eller för att jag inte går långpromenader längre?

Jag har i alla fall världens finaste person att dela livet och fotsmärtorna med, så han masserar dem åt mig. (Jag har ärligt talat lite svårt att nå själv nu för tiden…) Och hade jag bara vetat att en graviditet hade inneburit regelbunden fotmassage i soffan så hade jag nog sett till att bli gravid lite tidigare. Herregud vad skönt det är när det är skönt.

 

 

*Väger upp detta med att inte vara rädd för så mycket annat.
Blod, flygplan, djupt vatten, nålar, ormar, personer som ej kommer från Sverige, vilda djur, tama djur, åska eller att spy bekommer mig däremot icke.
Och nu försökte jag alltså väga upp mina rädslor med ickerädslor?
Herregud. Mitt behov av att rättfärdiga mig själv alltså…

Pengar Schmengar

Bula

 

Den här bulan var hos barnmorskan i morse. 
Har duktigt blodtryck, mindre duktigt järnvärde (buhu!), en lagom stor mage enligt SF-mått och en fortsatt och envist vilt sprattlande bebis inne i den lagom stora magen.

Ställde mig på vågen innan jag åkte till vårdcentralen också. HERREGUD, säger jag bara. Bästa barnmorskan frågade inte ens om vikten, så nu kan jag gömma vågen i tre veckor till.

*stoppar in en bit toffifee i munnen*

Jag fick min TENS-apparat också, den ska jag låna till efter förlossningen. Har aldrig provat det förut, och har inte särskilt ont just nu, men tror att det kan vara en skitbra grej att ha med sig dit. Räknar med att vi kommer att lära känna varandra under vintern, kroppen börjar blir rätt gnällig. (I går fick min arma lekamen visserligen bada badkar under lyxiga former, levande ljus och pepparmintsolja och skum och en helt ny och underbar scrubtvål, så nu kan jag tycka att den får vara nöjd och tacksam ett tag.)

Just nu laddar jag för att ta mig an det här med Försäkringskassan. Det får bli ett helgprojekt. Jag fasar lite för det, måste jag erkänna. Borde kanske boka dejt med något slags proffs som kan sitta bredvid mig och rabbla lugnande mantran och göra regelbundna handpåläggningar? Blöh, vilken olust jag känner inför hela grejen.

Har även ringt till Skatteverket för att försäkra mig att det betalar ut överskottet jag har på skattekontot. Om de inte gör det kommer jag nog att hamna på fattighuset lagom till lucia. Fick prata med snäll och lugn skåning som lovade att det skulle trilla in pengar i min madrass inom en överskådlig framtid. (Hoppas innerligt att skatteverkets skåningar håller vad de lovar…) Nu måste jag bara få kontakt med min revisor också, har någon himla blankett från Skatteverket som ska fyllas i, det har säkert att göra med att jag har lagt ner företaget under hösten och jag orkar faktiskt inte ens läsa vad det står… Revisorn får syntolka blanketten åt mig eller nåt.

Och dagens gladaste siffra:
Blev uppkallad till chefen (hehe, det låter så allvarligt och dramatiskt) förut och fick där ta emot ömma smek, nytt anställningsavtal och löneförhöjning. Hurray för mig!

 

jorå