Bra musiksmak

I går när jag låg i soffan och varvade internet kom jag på att jag inte sett videon till en årets bästa låtar: Girls chase boys med Ingrid Michaelson.

Så då gjorde jag det.
Här är den:

Och HERREGUD vad Sprattlarn sprattlade när hen hörde musiken. Det var fullt disco inne i magen, så till den milda grad att jag kunde se att det rörde sig.
Rimlig reaktion på det:

 

 

(Men när första alienchocken hade lagt sig insåg jag att det var rätt koolt och spelade låten en gång till.)

What kind of voodoo doctor are you?

Men hörni, det är ju helt sjukt vad himla bra jag mår efter samtalet med läkaren.
Jag har inga skräck- och panikkänslor när jag tänker på bebisen längre.
Did she put a spell on me?

Vad hon än gjorde så fungerade det uppenbarligen.

Jag har också tagit till mitt allra bästa trick när det gäller terapi: shopping. Både att planera och utföra. Har således skrivit en lång lista på saker vi behöver köpa/skaffa/sno/låna/få innan Sprattlarn gör entré, och har redan kunnat bocka av spjälsäng och babyskydd. Mycket, mycket nöjd med detta. (Plus att sängen är fantastiskt, hade den varit större så hade jag nog sovit där själv.)

Försöker dessutom undvika att vara den som fixar allt. Det är rätt svårt, vill jag lova. Mycket på grund av väl utvecklad fixarhjärna och låg impuskontoll som gör att jag har vääääldigt kort sträcka från tanke till handling (pun intended). Borde inte barnets pappa börja förbereda avkommans ankomst, rent biologiskt liksom? Typ vilja bygga en större hydda, fläta en korg, flå ett får för att kunna bädda skönt eller göra en bra flintastenshacka/sprängämne för att kunna bygga ut grottan lite? Eller har de ingen sån funktion någonstans i sin stenåldershjärna – är det bara fullt med ludd, föda och fortplantning där? Måste undersöka detta.

Fick ett par pjucks till människovalpen av Hanna i går (när jag var där och shoppade babyskyddet). Herregyyyd vad små! Och då är storlek 17 inte ens den minsta fotstorleken. Vill typ hänga dem i backspegeln eller nåt.

 

Är det bättre nu?

Både i går och i dag har jag varit på nya samtal.
I går redovisade jag min läxa och så pratade vi mycket om vad som händer efter att vi har satt oss i bilen. Nästa gång ska jag alltså kunna mer om själva förlossningen och de olika faserna som tydligen finns.

Jag har så himla dålig koll, samtidigt som jag känner mig trygg med ”fakta och funktioner”. Det är märkligt att det är svårt för mig att söka efter just den här sortens fakta och funktioner. Till exempel hade jag inte en aning om hur livmodertappen ser ut, eller att det är den som sköter själva ”öppnandet” där centimetrarna räknas.

Efter gårdagens samtal hamnade jag mitt i en kraftig känslostorm som jag inte kunde rida ut. Eller orkan kanske är mer rätt term att använda. Herregud. Det är som att jag liksom inte kan stänga den där dörren när jag väl har gläntat lite på den, och att det bara väller ut tankar och känslor över mig. Oerhört jobbigt för mig, men inte minst för min stackars man som kommer hem till ett vrak i tårar och som det inte går att få ett vettigt ord ur.

Efter dagens samtal har det varit precis tvärtom. Jag känner mig mer lugn och samlad än på länge. Riktigt länge. Läkaren var fenomenal, jag blev helt kär i henne. Hon pekade flera gånger på att jag faktiskt har skapat egna verktyg, att jag känner mig väldigt väl, att jag bearbetar det här hela tiden och att det är skitjobbigt att vara gravid.

”Det är precis som puberteten, men i stället för under flera års tid händer allt på nio månader. Det är oerhört påfrestande – och det är skitjobbigt.”

Efter att vi hade pratat och jag hade gråtit (alltså herregud, hur många tårar ryms det i den här kroppen?) förklarade hon att hon inte ser någon depression hos mig. Alltså lättnaden jag kände då = cirka hundra kilo! Jag vill ju liksom inte vara deprimerad. Däremot kan hon se att det är väldigt jobbigt och slitsamt för mig, och att det är bra om jag kommer ihåg att andas. Andningen blir en till läxa. (Det har varit min läxa typ hela livet.)

Och så det här med fakta. Jag måste liksom börja ta i det här med förlossningen och läsa på, så att jag förstår vad som händer och ungefär i vilket skede, det borde vara som lördagsgodis för mitt inre kontrollfreak egentligen. Fattar inte varför det ska vara så svårt. (Jag var väl i vecka 19 när jag faktiskt accepterade att jag är tvungen att vara med på förlossningen, så egentligen har jag kommit väldigt långt vid det här laget.)

Just precis nu är det i alla fall inte så hemskt att vara gravid. Den vilda bebin sprattlar loss för fullt, och de inte så vilda hundarna sover på varsin sida av mig. Och det här med att kunna känna att bebisen rör på sig, rätt bra grej ändå. Nu för tiden är det visserligen väldigt få stunder jag kan låtsats att jag inte är gravid, men det börjar bli rätt mysigt att dagen startar med att Ivan och bebisen ligger och knör på varandra från varsin sida av magen.

 

Så här ser den ut nu, i mitten av vecka 24. Fattar inte att den ska bli större, kan den inte bara vara så här lagom stor och ganska stenhård tills den är klar?

Okej. Här kommer visionen som förhoppningsvis ska göra underverk för mitt sinne och ge mig lite kraft

Det är alltså bilden av hur hela barnafödargrejen börjar. Jag behöver byta ut min katastrofbild till en mer realistisk (?) och konstruktiv bild av hur det sätter igång. Varsågoda att ta del av min terapi.

Jag vaknar tidigt, tidigt på morgonen (tänker att det är bättre än att vakna vid typ midnatt. Vill helst ha en chans att vara lite utvilad) av att magen gör rätt ont. Okejont liksom. Tillräckligt för att jag ska fatta att något är på gång i alla fall. (I min fantasi är det också på rätt dag, det vore nice för min extremt otåliga personlighet.) Jag går upp och släpper ut Ivan så att han får kissa, sen går jag och lägger mig igen. Det är varmt och skönt och duntäcket har väl aldrig varit så ljuvligt förut.

Håkan har säkert åkt till jobbet redan innan jag vaknar igen och jobbar självklart inte längre bort än att det tar absolut max en timme att ta sig hem. (Note to self: se till att han pratar med sin chef om det här i god tid innan och bara jobbar inom kommungränsen när BF närmar sig.) Jag ringer honom, han vill komma hem men jag säger att det är lugnt än så länge. Ska ju ändå ut med hundarna och äta något innan jag ens överväger det här med att föda barn… Jag lovar att hålla honom uppdaterad och han lovar att vara beredd.

Jag fattar liksom att det är någon slags förvärkar, och de tilltar under förmiddagen. Det skrämmer mig inte, men jag börjar tänka igenom en del praktiska grejer som kanske behöver förberedas och samtal som kanske behöver ringas. (Jag blir enligt dokumenterad erfarenhet alltid väldigt praktisk, fokuserad och ordningsam när jag närmar mig en krissituation eller olycksplats.Tänker att det här är lite samma känsla.) Dagen fortsätter hur som helst rätt lugnt och stabilt. Hundarna är snälla, jag halkar inte och bryter armen när jag går ner för trappan, det finns god mat hemma. All is well.

Någon gång på eftermiddagen kommer Håkan hem. Jag har tätare känningar och de ha tilltagit i styrka, men jag är fortfarande lugn och praktisk. Lämnar dock över det mesta som ska ordnas till Håkan när han kommer hem. (HAHAHA, kommer väl aldrig kunna göra det i verkligheten, men här i fantasin är det väldigt skönt att göra det.) Här kan jag tänka mig att jag tar ett bad, Håkan får klocka värkar eller nåt. Föreställer mig även att jag äter jävligt god glass också.

På kvällskvisten ringer vi förlossningen och får komma in. Jag tror att vi kommer att bli hemskickade igen, men det gör ingenting – det känns däremot nice om de kan undersöka mig så att jag vet var i processen jag är och känner att jag har lite koll på läget.

Det är kallt och har snöat, men lugnt på vägen och vi hittar parkeringsplats nära entrén på direkten (Ja, jag vet hur orimligt det är, men nu är det min fantasi och jag som bestämmer…).

SLUT på terapiläxa nummer ett.
Är helt ångestsvettig nu. 
Nu ska jag nöta in den här i lillhjärnan så att den fastnar där. 

Hund och barn

I går hade jag ett sånt där ”moment” när det känns väldigt fint och fascinerande att vara gravid. De kommer inte ofta, men jag uppskattar dem. De lyser liksom upp tillvaron lite.

Ivan, min ena hund söker nämligen kontakt med bebisen.
Det är så jäkla häftigt.
Han har inte varit intresserad av att sova vid eller på min mage förut, men sedan jag blev gravid gör han det allt oftare. I går när jag gick och la mig följde han med och kröp in under täcket och rullade ihop sig så nära, nära magen han kunde. Efter en kort stund vaknade bebisen och började knö tillbaka. Ivan kände garanterat rörelserna inifrån magen och låg nöjt kvar långt efter att bebisen hade somnat om (och jag med för den delen). Det är så himla häftigt att de kan känna av varandra och liksom veta att det är någon på andra sidan.

Min mardröm och stora skräck är att barnet kommer ut och är superallergiskt mot hundarna. Jag vet ärligt inte talat vad jag skulle ta mig till om det hände.

Nu ska jag snart göra klart den där läxan jag fick

Nästa vecka har jag först ett nytt samtal med barnmorskan på specialistmödravården. Dagen efter har jag samtal med läkaren på specialistmödravården, som (enligt vad jag har förstått) ska vara med och ta reda på om jag är graviditetsdeprimerad eller inte.

Jag har väldigt svårt att identifiera mig som en person som är deprimerad. Å andra sidan har jag svårt att identifiera mig som en person som ska föda barn också, så hur jag identifierar mig verkar inte riktigt vara någon faktor att lita på just nu.

Jag har i alla fall börjat med min läxa och samlat in empiri för att kunna bilda mig en uppfattning och skapa en egen vision av hur det kan gå till i själva förlossningsstarten, så att säga. Uppenbarligen har Hollywood ljugit även om det – tänka sig. Det är inte med vattenavgång och panik det startar, i alla fall inte vanligtvis. Det kan tydligen ta flera dagar. Vem hade kunnat ana det liksom?

Min reaktion när det gäller tankar på att jag ska vara med på förlossningen är just nu 1) Tårar av ångest, 2) Tårar av skräck och 3) Förnekelse. Jag jobbar på det, och det går nog åt rätt håll. Förut var det nämligen 1) Fullständig panik, 2) Förnekelse och 3) Förnekelse.

Nu är jag mitt i vecka 23 och magen har blivit så stor att jag har fått knäppa upp koftan i nederkant för att den ska få plats. Fick dock kommentaren att ”Du ser så snärtig ut!” av en kund förut som ordentlig kompensation. Kunde väl ha kysst personen i fråga om jag hade bara haft lite, lite sämre impulskontroll.

Och en annan grej när det gäller kroppen:
Adjöss låren, vi ses till våren!
Jag kan nämligen inte se er längre.

 

Lavalampan

Sedan ungefär en vecka tillbaka kan jag känna tydligt om, när och att bebisen rör på sig. Nu känns det ganska lika varje gång, men någon vecka innan det började hade hen tre olika rörelser att bjussa på:

1. Banka med hammare (Kändes som en knackning)
2. Ringa mobiltelefon (Kändes som en vibration)
3. Dammsuga utan munstycke (Kändes som ett sug eller ilning)

Ingen av de här rörelserna var särskilt härlig att känna, vill jag lova.

Nu är tack och lov alla de rörelserna utbytta till något helt annat: Lavalampan.
Det känns alltså som att jag har en lavalampa i magen. Väldigt alienaktigt, väldigt blobbigt, väldigt flummigt.

Något som är bra med lavalampan är att den tänds mitt på dagen, vilket jag tar som ett tecken på att bebisen inte är ett nattdjur. Inte just nu, i alla fall. Tack och lov. Från lunch och under eftermiddagen är lampan tänd. Sen slocknar den i några timmar för att tändas igen på kvällskvisten.

Dålig grej med att lampan tänds vid lunch: 
Det är skitsvårt att äta under tiden något rör sig inne i magen.
SKITSVÅRT!

 

Tröglori. Definitivt ett nattdjur. 

 

Kön kön kön

När vi var på RUL var jag tydlig med att jag gärna ville veta vilket kön bebisen har.
Eller vi. Vi ville gärna veta. Det är en av grejerna vi har varit överens om så till den milda grad att det var självklart från början. (Och att vi är väldigt överens om något ska vi verkligen ska ta tillvara på, det händer minsann inte ofta.)

Jag vet att det är lika självklart att inte vilja veta för många, och jag säger inte att det ena är bättre eller finare eller fuskigare eller konstigare än det andra.

Jag vet också att könet inte säger någonting om vad det är för personlighet där inne. (Och då ska vi inte tala om min ångest över att barnet antingen blir vattuman eller fiskarna. Hilfe!) För mig handlar det till stor del om att veta något, men till ännu större del om att minska antalet överraskningar vid förlossningen.

Vi var på RUL en fredagsmorgon, och hela helgen kunde jag för första gången under hela graviditeten känna lite lugn, ro, inre frid och harmoni. Det var helt underbart, efter nästan 20 veckor av fysiska och psykiska plågor kunde jag känna något annat. För mig var det nog viktigare än jag kunnat ana att få den där informationen, att få känna att jag visste något. En sån enorm lättnad – inte för att det var rätt eller fel kön eller för att det hade spelat någon roll vad det var, utan just det här med att jag helt plötsligt visste något.

Vi har inte berättat vitt och brett om det är en han eller hon, det är bara några få som vet. Däremot har jag märkt att det är ganska provocerande för många att vi inte berättar. Jag njuter lite av irritationen som uppstår hos folk som nyfiket frågar om vi vet vad det är för kön när vi säger ”Ja” och sen inte säger något mer. Det är uppfriskande, måste jag säga.