Det är helt normalt

Vi var hos barnmorskan i morse.
Mitt blodtryck är alltjämt exemplariskt och glukosvärdet är enligt skolboken, inga onda andar i urinen och en sportig bebis med tydliga hjärtljud. Duktig graviditet!

Jag myser lite över att SF-mått och vecka går hand i hand. 25 centimeter i vecka 25, 28 i vecka 28 och 31 i vecka 31. Älskar ju mönster som det här.

 

Väskan

Tänkte börja tänka på den där väskan som ska packas och stå redo i flera veckor.

Det sket sig redan vid 1A, om vi säger så. Innan jag kunde tänka på packning så tänkte jag nämligen på själva väskan.

Resväska?
Kabinväska?
Hockeybag?
Weekendväska?
Plastsäck?

Vet ej, och kan uppenbarligen inte gå vidare förrän jag vet.
Suck.

Just nu = inte så kul

H E R R E G U D, vad jag är trött på att vara gravid just nu.
Kroppen är trött och gnällig, jag är trött och gnällig – medan människovalpen alltjämt är vild och galen.

Det känns lite som att jag håller på att förfalla.
Det knakar på olika ställen i kroppen när jag rör mig. Jag ser trött och sliten ut hela tiden. Jag har ont i ryggen. Järntabletterna orsakar dödens fisar (I kid you not!). Jag har svårt att böja mig ner. Jag har svårt att resa mig upp. Jag har svårt att vända mig i sängen. Jag har svårt att klä på mig. Och klä av mig, för den delen. Jag gråter oftare och oftare och för ingenting (och har liiite svårt att orka med mig själv när jag gör det. Skärp mig, liksom!). Jag har svårt att lyfta, bära, kånka eller utföra någon rörelse som kräver någon slags coremuskulatur. Jag har börjat svälla upp i fötter och händer. Det känns som allt jag gör är ansträngande och i alla fall 10 gånger så jobbigt som det borde vara, och det gör mig galen.

En kompis frågade hur det känns att vara gravid.
”Som att någon har kapat mitt plan” svarade jag.
Min kropp är liksom inte min kropp längre, jag har lånat ut den och får inte tillbaks den och det är någon annan som styr. Jag känner mig lite som Krang. (Hjärnskurken i Turtles, ni vet?)

Meeeen, en graviditet är ingen sjukdom, heter det ju. Har jag hört. Så nu fokuserar vi på det som är bra:

  • Jag har inte fått några bristningar på magen. Än. Hoppas så innerligt att jag ska få slippa det.
  • Jag var i simhallen i går! Efter 20 minuter i vattnet kom mina fotknölar tillbaka, hipp hurra! Mådde som en prinsessa efter bad och bastu.
  • Min matlust har försvunnit. Jag är inte sugen på någonting, så jag äter inte så mycket just nu. Tänker att det är bättre än fullt svull.
  • H har fått känna rejält på människovalpens zumbapass på sistone. Älskar hans fascinerade/chockade uppsyn när han får inser hur jag har det mest hela dagarna. (Just nu: Revbenssparkar.)
  • Jag har fortfarande inte haft ett enda litet urinläckage. Ska skriva ett tacktal till min bäckenbotten så småningom.
  • Vi var i Stockholm i helgen och det var härligt. Vi hade roligt och mysig och jag är glad att vi är så bra på att åka bil tillsammans. Bonus: Kylig morgonpromenad på en nästan helt folktom Kungsholmen med handhållning, saffransbiscotti och snygg man med hämtkaffe. Fan vad fint.
  • Relationen mellan Ivan och människovalpen. Bara grejen att de liksom känner av varandra på något sätt, det övergår mitt förstånd – och nästan min fantasi. Jag smälter av gölle och cute overload när han somnar på magen och guppar till när kiddot får in en fullträff.

 

Profylax

I går var vi första delen av profylaxkursen.
Det var helt fantastiskt. Barnmorskan, föräldragruppen, samtalen – nothing compares to this. Det här var så mycket bättre och så mycket mer. Hon som vi träffade driver det här i privat regi, hon är bland annat doula, förlossningspedagog, massageterapeut, kock, personlig tränare och fyrabarnsmamma. Så mycket kompetens i en och samma person!

Vi pratade om förlossningsförlopp och hormoner, en hel del naturvetenskap, biologi och fakta (sånt som jag har lätt att ta in) och det var så skönt. Hon pratade också en hel del riktat direkt till Håkan (ÄNTLIGEN pratar någon med honom om vad och hur han kan göra!) och det var en sån enorm lättnad för mig. På alla andra möten är pappan mer som en skugga, det är bara fokus på barnet och mamman hela tiden och det är ganska frustrerande för mig. Han berättade efteråt att han hade fått ut mycket mer av de här två timmarna än han hade kunnat ana. Jag känner likadant.

Vi inledde hela mötet med att prata med ”det som är jobbigt”. Det som är jobbigt är inte så himla diffust egentligen – även om jag försöker linda in det för att undvika skam- och skuldkänslorna, och det handlar mer om vad som händer efter förlossningen än själva förlossningen även om förlossningen har blivit symbolen för det. Det här med föräldraskap alltså. Det är så jävla skrämmande. Jag känner mig definitivt inte som någon självklar förälder och jag har väldigt svårt att se mig själv i rollen som mamma. Däremot ser jag H som en väldigt självklar förälder och har avsevärt högre förtroende för honom än för mig själv när det gäller hela grejen med barn och föräldrarollen.

När vi hade vänt ut och in på ”det som är jobbigt” en stund så gick vi över till mer praktiska saker. BB-väska, andning, avslappning och sånt. Mycket skönt. Vi fick också reda på att människor är de jordlingar som har krångligast förlossningar eftersom vi går upprätt. Det hade jag inte en aning om.

Älskar verkligen fakta. Sån här information är jättebra för mig. Just nu befinner jag i mig i en tillvaro där allt är heeeelt normaaaalt oavsett vad som än händer. Det är mycket, mycket frustrerade, särskilt eftersom det som är heeeelt normaaaalt kanske inte känns helt rätt. Även där fick jag en fin tanke att ta med hem:
”Det kanske är vanligt, men det inte är normalt för det.” Och så vände hon sig till H och sa att ”Normalt är så som Lisa var innan hon blev gravid. Kom ihåg det.”

Herregud vad jag ska komma ihåg det.

 

Nu har jag stått i ett förlossningsrum och hållt andan

Rapport från gårdagens möte:

Jag grät nästan ingenting.
PROGRESS!
Hon tyckte också att det var stor skillnad på mig nu jämfört på hur jag var de första samtalen. Det håller jag med om. Det är väl det där med Frodo och Mordor, jag har accepterat att det bara finns en väg framåt liksom.

Vi pratade om förlossning och vad som går att förbereda, i alla fall mentalt, och vilka beslut som går att ta i förväg liksom. Och så pratade vi lite om dagarna efter förlossningen, även om jag bara ser dimma framför mig då. Jag kan ju liksom bara inte föreställa mig att det ska finnas ett barn som är mitt (vårt) och som jag (vi) ska kunna ta med mig (oss) hem utan att ha en personlig assistent närvarande…

Angående förlossningen så förklarade jag att mitt drömscenario är att komma in sent på kvällen och i ett sånt läge att jag kan bli inlagd och få en sömndos med morfin, så att jag kan sova genom en stor del av den aktiva fasen och vara trygg och utvilad och ”på plats” när det dags för action, så att säga. Jag förklarade också att jag är öppen för all sorts droger och smärtlindring (utom kvaddlar), men att jag självklart hoppas att jag kan hantera smärtan bra själv (enligt erfarenhet är jag ganska bra på det, plus att jag inte är rädd för smärta, vilket jag tror är en fördel – även om jag så klart inte kan föreställa mig på vilket sätt en förlossning gör ont) med hjälp av lustgas, TENS, profylax och annan ”mildare” smärtlindring. Det vore ju rätt fint att klara det utan epidural eftersom jag tycker att det verkar lite extra läskigt, om det inte vore för att jag behövde till exempel den ”pausen” som det kan innebära. (Gör det helvetiskt jävla kukont så lovar jag att jag ber om allt de har och lite till, jag har ingen som helst stolthet att beakta på den fronten.) Jag är dock lite orolig för att bli full eller illamående av lustgasen…

Och så fick jag en rundtur på själva förlossningsavdelningen.
Det var väldigt lugnt där då, så det passade bra.
Jag fick se ett förlossningsrum och lite funktioner, var de har lustgasen och de olika mätningsgrejerna, de fina trosorna och den gigantiska blöjbindan (alltså HERREGUD, den är ju enorm!?) och känna hur mjuk och skön skjortan är. Sen visade hon mig ”virknålen” som det går att ta hål på hinnorna med och lite andra verktyg. Jag höll i princip andan under hela tiden, men det gick ändå ganska bra.

Sen visade hon mig badkaret, och då slappande jag av. Det såg vääääldigt hääääärligt ut och hon berättade att det finns kvinnor som spenderar flera timmar där inne. Låter mycket fint, tycker jag.

Sen visade hon ”mjukrum”, eller vad hon nu kallade det. Typ vanliga sjukhusrum med två sängar i varje, såna som det går att övernatta i om det är något de behöver hålla koll på före eller efter förlossningen.

Sist visade hon deras undersökningsrum och berättade lite om vilka undersökningar som kan vara aktuella beroende på i vilket skede vi kommer in. Inga konstigheter egentligen, jag har inga problem med gynundersökningar i allmänhet.

Gillade dock att gynstolen var citrongul och glad.

 

Mitt i vecka 30

”Känner mig som en planet, men ser faktiskt inte riktigt ut som en… än. Människovalpen visar ingen som helst lust att lugna ner sig, snarare tvärt om, det är ett jäkla party där inne mest hela tiden. (Lord have mercy!)”

Helgen har varit ganska jobbig, jag har ont i ländryggen och känner av fogarna en del genom strålsmärta ner mot rumpan. Gjorde också misstaget att gå långpromenad med Billy i lördags, solen sken och det kändes inte så jobbigt till att börja med. Sen kom sammandragningarna och magen var som ett litet bältdjur, och det toppades med ilningar och någon slags stickande känsla. EJ SKÖNT! Spenderade en timme tillsammans med TENSen efter det.

Det är ett gympapass att ta sig ur soffan, och höfterna är ärligt talat inte helt lyckliga de heller- Förut har det blivit bra efter ett jag sovit, men nu är det faktiskt inte ens skönt att sova. Och på tal om att sova – jag noterade under helgen att min pyjamas har ett gäng små flammiga fläckar i brösthöjd. Det fattas ju bara att jag ska läckande bröst de kvarvarande 10 veckorna också… Känner mig lika sexig och attraktiv som en tesked.
En odiskad tesked.
Med lite rost på.

(Hade förresten en fantastisk söndag med finfika på stan och handhållning och annat sånt där härligt med min man. Jag är så glad och lycklig och behöver ibland nypa mig i armen för att kunna förstå att han är min man och livskamrat. Min! Förlitar mig så himla mycket på att han kommer vara en superförälder, och att mina brister därmed kommer att vara helt okej och kompenserade.)

Nu ska jag strax på samtal på specialistmödravården. 
I dag är det full fokus på förlossningen.
På onsdag är det profylaxkurs.
På fredag är det föräldragrupp.
På lördag ska vi till Stockholm.

*djupa andetag*

TENS, profylax och fotmassage

I helgen provade jag TENS-apparaten.
Den fick tensa loss över min arma ländrygg, och jag måste medge att jag var lite rädd innan.
Hehe.
”Lite.”

Jag var ärligt talat skitnervös och trodde att det skulle vara jätteläskigt.

(Ja, jag är faktiskt rädd för en hel saker som folk i allmänhet inte har det minsta bekymmer med. Typ som snus, elstängel, helium, att knaka fingrar och tår, föda barn, krossade glasflaskor och annat sånt. Tydligen var jag rädd för TENS-apparaten också.*)

Vad hände då?
Vi blev kära, kan man väl säga.
Jag planerar just nu hur vi ska leva lyckliga i alla våra dagar.
Mmm… TENS… *dreglar*

Jag har bokat in oss på en profylaxkurs också, på tal om smärtlindring och rädslor. Den är i helt privat regi, dessutom som privatkurs med bara oss två, eftersom den inplanerade ordinarie kursen är i slutet av januari och det känns lite väl sent. Lite synd att missa sista omgången för att en ligger på centralsjukhuset och föder barn liksom…
Vi ska dit första gången nästa vecka och jag hoppas som vanligt på någon slags uppenbarelse/mirakel eftersom jag jämt och ständigt har höga förväntningar på typ allt här i livet.

Och just det!
Har svinont under fötterna ibland nu för tiden.
Är det för att jag är gravid?
Eller för att jag är tyngre än vanligt?
Eller för att jag inte går långpromenader längre?

Jag har i alla fall världens finaste person att dela livet och fotsmärtorna med, så han masserar dem åt mig. (Jag har ärligt talat lite svårt att nå själv nu för tiden…) Och hade jag bara vetat att en graviditet hade inneburit regelbunden fotmassage i soffan så hade jag nog sett till att bli gravid lite tidigare. Herregud vad skönt det är när det är skönt.

 

 

*Väger upp detta med att inte vara rädd för så mycket annat.
Blod, flygplan, djupt vatten, nålar, ormar, personer som ej kommer från Sverige, vilda djur, tama djur, åska eller att spy bekommer mig däremot icke.
Och nu försökte jag alltså väga upp mina rädslor med ickerädslor?
Herregud. Mitt behov av att rättfärdiga mig själv alltså…