Hundarna

Hur går det med hundarna?
Folk frågar rätt ofta faktiskt.
Det går bra.
De köpte hela konceptet med bebis i familjen på några minuter.

Ibland råkar de gå lite på honom, ibland vill jag mörda dem när de idiotskäller utan anledning (självklart när John precis har somnat…) och det har visat sig att Ivan älskar att rulla i bebiskräks – men annars är det jäkligt fint.

image

Våra hundar har ingen vana av barn eller bebisar sedan innan. De har träffat Johns kusiner, men det händer inte tillräckligt ofta för att de ska kunna vänja sig. Dessutom är de väldigt signalkänsliga och reagerar *ganska kraftigt* på spring, bus, hopp och skrik. Och om någon skulle ramla, gud förbjude… En bebis är ju ingen match att hålla ordning på, den ligger ju mest bara där man la den liksom.

image

När vi kom hem från BB så var hundarna redan hemma, och de fick nosa och hälsa på direkten. Alltså verkligen direkt, vi kom innanför dörren och de fick hälsa på honom i babyskyddet i hallen. Båda var intresserade och nyfikna, men försiktiga. Sedan har det liksom bara flutit på, de gillar honom allra bäst när han sover – då är de lite som två väktare.

Jag räknar med att de bara följer med i utvecklingen, när John börjar krypa kommer de bergis vara väldigt bra på att berätta var han håller hus. Jag räknar också med att de säger till på skarpen när det behövs, men att de utvecklar något slags tålamod och vänjer sig vid att det hänger en bebis i hakskinnet på dem ibland…

Sport och motion då?
Ivan är nära nog världens lataste hund, han är väldigt nöjd med att den nya vardagen innehåller ganska lite sport och motion jämfört med innan. Promenaderna är inte lika långa och snabba längre – dessutom har det varit evig vinter sedan september, känns det som… Ivan tränar däremot gärna apportering och uppletande inomhus emellanåt, men annars är han väldigt nöjd med att äta, vila, sola och chilla hela dagarna. Han älskar att sova i babysittern, hehe.

image

Billy är, till skillnad från den lilla svarta latmasken, högenergisk och behöver göra av med energi för att må bra. För både honom och mig har det passat helt perfekt med att träna dragweight, då gör han av med energi i barnvagnstempo. Två kilometer är en alldeles perfekt promenad, han får jobba med musklerna och jag slipper springa, hehe. Vi började med det redan i höstas när jag var gravid och eländig. Både han och jag uppskattar träningsformen väldigt mycket, och de som är engagerade i sporten är ofta väldigt varma och härliga.

dw_billy

Billy ska/kan/får inte vara lös, men vi har ett stort sandtag i närheten där vi kan låta honom springa mellan oss om vi är två personer. Plus att vi bor granne med ett ridhus, vilket är ganska underbart vintertid. Jag har slalompinnar här hemma, så det kan vi träna lite i trädgården. Och John sover såpass bra i barnvagnen att han är rätt smidig att ha med på hundklubben, men det händer inte särskilt ofta ändå.

image

Sammanfattning:
Hundlivet är kanske inte riktigt samma party som det var förut rent stimulansmässigt, MEN de har ju en av sina människor hemma nästan hela dagarna nu för tiden. Och de älskar ju sina människor, de här hundarna. De är snälla mot bebisen, vaktar honom lite lagomt (de har liksom fattat att han är viktig) och har lärt sig att jag kör över dem med barnvagnen om de inte flyttar på sig.

Och det är så mysigt när de lägger sig och somnar bredvid honom att jag smälter helt och hållet varje gång.

image

4 månader

Nu är det här härliga barnet fyra månader.

Han väger 8 kilo, skrattar så han kiknar, smakar på allt och vill allra helst stå upp hela tiden. Han har massor av känslor och håller aldrig en enda av dem inne, och det är ändå en väldigt härlig karusell att åka med. Han gör tigerljud, gillar mango och persika och banan och dreglar som en dreglare från Dregelköping.

Och ibland sover han mer än fem timmar i sträck på nätterna.

image

Älskade onge!

 

Dagdrömmarna

Saker jag gör när jag är föräldraledig:

Tar hand om barnet.

Äter Start!

Dagdrömmer

 

Det är rätt härligt. Ibland dagdrömmer jag om saker nära i tid, typ som att H och syrrans pojkvän sätter upp ett partytält i vår trädgård tillsammans (och bondar superfint) när vi förbereder för Johns kalas i sommar. Solen skiner givetvis och jag fixar melonkulor med kuljärn och allt är underbart.

Eller om saker längre bort i tid, som att vi bor i Halland och har två barn och massor av tid och pengar och jag har skolat om mig till guldsmed (?!) och har egen liten verkstad/smedja hemma och jobbar för att jag vill och inte för att jag behöver. Det är också en fin dagdröm, vårt hus är helt fantastiskt.

Just nu är det mest om jobbet. Jag ska jobba på fredag och är så taggad! Det ska bli jättehärligt att jobba lite under juni, mitt jobb är ju kanske det allra bästa jobbet.

Det ösregnar just nu

Blöh, vad tråkigt!
Å andra sidan känns det rätt skönt att hänga inomhus för tillfället. Det ska tydligen sluta regna framåt kvällen, så vi lär kunna ta en promenad utan att bli blöta så småningom. Vi testade sittdelen på vagnen för första gången i går, och om John inte hade somnat innan vi ens började rulla så hade han säkert uppskattat att kunna glo på grejer. Det är ju lite hans favoritsysselsättning just nu. Allt ska tittas på.

Han har också haft några dagar där han har öst ur sig alla känslor. Rakt ut bara, han har inte hållt inne med något. Tämligen dramatiskt emellanåt, måste jag säga. Tur att han oftast är glad, nöjd och nyfiken…

Nästa vecka passerar han 4 månader. Han är verkligen skitrolig, och jag längtar efter att vi kan leka mer. Nu är det mycket spex och snack, men jag känner att jag har lite svårt för att veta vad som är lagom stimulans liksom. Att byta till sittdel i vagnen lär ju fylla upp en del av kvoten, till exempel… Plus att jag redan har börjat låta honom smaka på lite grejer. Han blir så uppspelt då! Det måste vara jättespännande att testa flera små, små nya grejer och lära sig små, små nya grejer varje dag. Och utmattande, för nu har han äntligen börjat sova längre perioder på nätterna. Lille plutten.

I juni ska jag börja jobba en dag i veckan. Det ska bli väldigt härligt för mig att få hänga flera timmar med vuxna människor som jag inte är gift med, och väldigt spännande för resten av flocken. Kommer väl längta ihjäl mig efter ongen lagom till lunch dock. Just nu känns det som att heltid ligger väldigt långt borta, det känns inte värt det. Jag har filosoferat lite över hur mycket pengar det skulle krävas för att jag skulle känna att det är värt att börja jobba heltid under hösten.

Det finns inte så många pengar i hela världen, tydligen.

Skärmavbild 2015-05-19 kl. 13.03.02

Så här blev mönstret förresten. Glada gummistövlar!

3 månader

gullebullen

Tänk att det har gått tre månader nu. Och att den där lilla pyttebebisen som kom då har blivit mer än dubbelt så stor och är en superhärlig liten människa. Som liksom kan saker. Och som liksom vill saker. Det är så fascinerande att det är inte klokt.

Och jag älskar honom så mycket att jag nästan spricker.

Rolling, rolling

image

För en månad sedan köpte vi en ny bil. Det är en Skoda Superb, inte helt ny – men nästan.

Och jösses amalia vad jag gillar den!!

Förutom alla roliga knappar och funktioner är den gigantisk, så rymlig att det nästan är löjligt. (Vi kallar den Moby Dick.) Och det bästa av allt är att jag inte blir åksjuk av att åka bak i den. Ni anar inte hur häftigt det är.

Känslan just nu: ROADTRIP!

Bring me that horizon!

Gotland? Danmark? Polen? Kanada? I’ll go anywhere in that car!

Mamman

Herregud, tänk att jag är någons mamma.

x_DSC_0057

Det är faktiskt inte så svårt som jag trodde.
Just nu är det ärligt talat svårare att vara någons vän. Eller fru, för den delen. Att vara mamma upptar liksom både hela tiden och alla tankarna, det blir inte så mycket annat kvar.

Och det gäller verkligen att fokusera tiden och tankarna just nu, för den där härliga lilla personen jag är mamma till verkar nästan ha slutat sova helt och hållet. Sömnbristen är påtaglig, även om jag tydligen klarar mig på färre sömntimmar än jag någonsin kunnat föreställa mig. (Just nu vaknar han gärna varannan timme under natten. Det gör att jag har blivit väldigt bekant med hetsen och stressen som smäller till när han väl somnar, för att jag ska lyckas somna SKITSNABBT och krama ut så många minuters sömn som möjligt. Inte så fridfullt, direkt.)

Bortsett från sömnbristen och tröttman som ligger och myser latent i kroppen just nu så går det bra, det här med att ha en bebis. Vi har någon slags vardag och känner varandra ganska väl.

Innan jag blev mamma var jag väldigt orolig och rädd för rollen, och osäker på om den skulle passa mig. Jag kunde inte alls se mig själv i mammarollen, ärligt talat. Sen kom John, och det faller liksom på plats allt eftersom. Han är en bra lärare, och det verkar som att jag har svaren på de allra flesta frågorna inom mig.

John är nio veckor nu, och han är väldigt rolig. Han är bestämd och glad och svår att missförstå, han har mycket sprall och många rörelser i kroppen. Han gör massor av ljud och miner, kan le som en stjärna och har precis upptäckt sina händer – de smakar tydligen jättegott.

Och han är så fin.

x_DSC_0135