Gravid kvinna viker ut sig på internet

Min kropp har verkligen försökt att kvala in till svenska mästerskapen i graviditetskrämpor de senaste dagarna. Herregud vad jag har fått utstå diverse plågor; framfoglossningen är i full gång, halsbrännan är ständigt närvarande, fötterna är så uppsvällda att det gör ont att använda dem, mitt bäcken känns som att det är på ut ur kroppen och jag har fått uppleva en liten pluton med förvärkar. Plus att jag får ångest vid klockan 22 varje kväll, eftersom jag vet hur smärtsamt och bökigt och ovärt det är att sova nu för tiden. Tjofaderittan, vilken fest! 

svullen

I dag stod jag inte ut med mig själv längre, så jag åkte till badhuset. Att spendera några timmar i Sundstabadets relaxavdelning är nog det absolut bästa en kan göra för 180 svenska kronor.

Jag såg ut så här och lyckades rätt bra med att hålla modet uppe, trots att brösten inte riktigt fick plats i bikinin och magen liksom blir hängandes över troskanten som om det vore en ölmage… Oh well. Jag är mitt i vecka 37 och har 25 dagar till BF. Det är antagligen helt okej att känna sig som en blek version Shrek.

Här kommer utvikningsbilden, komplett med ett trött leende:

gravid kvinna viker ut sig på internetNi kan kalla mig Moby Dick, den stora vita valen.
Noterade dock min rumpas platthet och kände en identitetskris börja gro inom mig. Jag har väl aldrig haft platt rumpa förut? Det ser ju helt löjligt ut med den baksidan och den framsidan i kombination? Åh herregud vad jag saknar att röra på mig obehindrat…

Ljusterapi, ångbastu, varmpool och hamamsten blev dagens val.
Bubbelpool sägs ju kanske eventuellt kunna vara lite igångsättande, och att sitta i varmpoolen (som är typ 40 grader varm) med lagoma bubblor, inte ha ont någonstans i hela kroppen och dricka en iskall smoothie (på avokado, lime, äpple och mynta – mums!) var nog det mest underbara jag har gjort på länge.

I morgon blir det medicinsk fotvård efter jobbet.

/Lyxarn

 

Nittonde

I dag är det 19/1.

BF är 19/2.

Jag skulle verkligen uppskatta om Människovalpen ville tolka BF som ”Bäst före”.

 

Just nu försöker jag ignorera det här med att jag har karpaltunnelsyndrom i högerhanden. Blöh. Det borde ju försvinna om jag vägrar acceptera dess existens, tänker jag? Och så försöker jag tränga bort minnet av att jag ställde mig på vågen i går.
Nej, det här är ingen trettiokilosgraviditet. Det kanske inte ens är en tjugokilosgraviditet.
Men ändå.
Den chocken.
Ej att leka med.
Jag tröstar mig med att jag i alla fall ser rätt snärt och smidig ut, jämfört med hur snärt och smidig jag känner mig.

Har förresten lirkat mig in på Försäkringskassan och ansökt om föräldrapenning. Det verkar som att jag har lyckats? Jag har hittills inte stött på några större problem i alla fall, tack och lov.

Förutom problemet med att det känns som att jag kommer hamna på fattighuset då.
Den lilla petitessen.

38 dagar kvar

Holy cow!

Det är 38 dagar till BF och jag känner att jag har ”koll på läget”. Jag inbillar mig det i alla fall.

Under helgen har jag haft lite panik över antalet klädesplagg i människovalpens garderob, att det är för få av dem alltså. Jag tycker ju att jag har shoppat jätämykä, men nej. Det har jag inte. Räknade till en body och en pyjamas i storlek 62. Fyra bodys och noll pyjamas i storlek 56. En enda liten hjälmmössa. Tre par pyttesmå strumpor. I storlek 50 har vi väl så att det räcker (och antagligen blir över). Men ändå.

Resultat: Rimligt ruinerad efter söndagstur med make på stan. 

Vi har fortfarande bara ett enda ytterplagg till avkomman, i storlek 50/56. Ser det som en utmärkt anledning att stanna inomhus. Februari och mars är ju inte direkt kända för sina soliga och varma vårdagar ändå…

Dagsformen då?

I dag ser jag ut så här:

clementinen liksomMin bästa selfiespegel (och bildbevis på fruktstöld) på jobbet. Himla osis att vi har bytt kontor så att jag bara kommer se mig själv i den varannan måndag från och med nu. 

Det knakar på många ställen i kroppen när jag rör mig, särskilt på nätterna. Jag tycker ärligt talat väldigt synd om kroppen som behöver gå igenom det här och hoppas att den kan förlåta mig för det här när det väl är över. Ska hinna med att skämma bort den ordentligt på badhusets relaxavdelning innan det är dags för Frodo att kasta ringen i Domedagsbergets eldar i Mordor, så att säga.

Människovalpens rörelser syns (och känns så klart) väldigt väl på utsidan hela tiden och jag börjar ärligt talat få rätt svårt att koncentrera mig på annat när hen drar igång (vilket är ofta) eftersom det dels gör rätt ont och dels känns som att hen är på väg ut genom naveln. Är övertygad om att jag har blåmärken på insidan av magen… Plus extremt mycket alienkänsla över det hela.

Jag har vilat duktigt på sistone och har inte lika ont i ländryggen längre, har inte använt TENSen på hela veckan, vilket är nytt rekord sedan jag fick hem den.

Är så sjukt sugen på tropisk frukt hela tiden. Drack en superfruktig smoothie i går och längtar tills efter jobbet när jag ska göra en till. Äter hellre mango, kiwi och bananer än choklad.

Uppsvälld som en ballong, anyone?

 

  1. Flyttade ner strumpan lite, enbart av estetiska skäl.
  2. Fick se det enorma krondiket i mitt ben som strumpan hade skapat.
  3. Skrek rakt ut.
  4. Tog en bild för att kunna bevisa att det jag såg faktiskt var sant.

elefant

(Till saken hör att jag knyckte strumporna från den där maken i morse, så de sitter ju knappt åt eftersom de är så stora…)

Zzzz

Jag: Åååh, jag längtar tills jag kan andas ordentligt igen! Jag börjar säkert snarka på nätterna snart, så uppsvälld är jag i näsan..!

H: Ehm, du har snarkat ganska duktigt de senaste veckorna…

Jag: VA!? Men du får ju väcka mig i så fall, jag somnar snabbt om och du måste ju också få sova.

H: Äh, jag ser det som ett tecken på att du lever. Annars är du ju som i koma när du sover, att du snarkar är ett säkert tecken på att du andas i alla fall.

Packa pappas (och mammas) kappsäck

Nu packar vi väskan!
Det blev Per, den minsta kabinväskan, som fick det ärofyllda uppdraget.
Och det är ju skitsvårt att packa utan att veta hur länge det behövs packas för. Jag skulle gissa att vi stannar i två nätter efter att människovalpen är ute, kanske? Vem vet.

Så här ser listan ut:

Lisa:

  • TENS-apparaten
  • Sköna byxor (leggings i storlek XL, har jag tänkt)
  • Skön tröja (med dragkedja)
  • Amningslinne x 2
  • Jättestora trosor x 3
  • Schampo och balsam
  • Tofflor
  • Hårsnodd, hårborste, hårnålar

H:

  • Zip-tröja
  • T-shirt
  • Byxor
  • Tofflor

Människovalpen:

  • Body i storlek 50 x 2
  • Body i storlek 56 x 1
  • Byxor (strumpbyxor) x 2
  • Mössa
  • Napp
  • Filt x 3
  • Tetra med ersättning
  • Några blöjor

Proviant:

  • Nyponsoppa
  • Chokladkaka
  • Powerbar
  • Energidryck till H
  • Liten läsk till Lisa

Övrigt:

  • Kamera
  • Lypsyl
  • Mobilladdare
  • iPad
  • Försäkringspapper
  • Djupa andetag

Förutom Per så ska skötväskan följa med, i den får bland annat bebisgrejerna ligga.
Jag beställde den alldeles nyss, efter noggranna efterforskningar blev det en Satchel från Babymel. Stor och smart och snygg.

Babymel Satchel

 

*Note to self: Ta reda på om det finns boll på förlossningen*

Klart jag kan sammanfatta!

(Folk som önskar inlägg får inlägg, så står det i lagen. Varsågod Isa.)

Jag fick reda på att jag var gravid i mitten av juni.
Testade mig samma dag som jag skulle få mens, och jag visste redan att det var något som inte var som vanligt i kroppen.

Jag blev *ganska* chockad och fick omgående en miljon känslor som svämmade över, varav ”Herregud, jag klarar inte det här” var en av de starkare. Som den optimist jag ändå är i vanliga fall kunde jag fokusera på att ”Det är ju i alla fall bra att kroppen fungerar” för att inte gå under och fann ändå ganska mycket tröst i att H blev så mycket gladare än vad jag blev. Under hela graviditeten har jag hållt fast vid och känt en trygghet i att hans glädje kanske räcker åt oss båda. Graviditeten var inte helt oplanerad (vi hade ju liksom legat med varandra), och jag var faktiskt inställd på att föda barn under 2015. Kanske inte i februari, bara.
Jag kände mig verkligen inte redo att vara gravid när jag väl var där. Jag blev mest rädd, inte glad. Och jag vågade inte prata med H om det, jag hade väldigt mycket skam- och skuldkänslor direkt efter att jag testade mig över att jag inte var sådär glad som jag skulle vara, och långt från lika glad som han var.

Ganska snabbt började jag måla upp en mardrömsgraviditet i min fantasi, och tack och lov ringde jag en av mammas bästa vänner och släppte ut all min ångest över henne. Hon är barmorska, sexolog, underbar och terapeut och sa fantastiska saker som ”Men du är ju gravid NU, det är DET HÄR som är din graviditet – inte den du har målat upp i huvudet.”
Det fick mig att leva mer i nuet och skärpa till mig lite. Jag hade ju än så länge inte drabbats av någonting jobbigt mer än själva vetskapen om graviditeten. Den syntes inte och den kändes inte. Jag hade kilometrar att springa och muskler att träna och hundar att tävla, och var vid ganska gott mod.

Sen började jag spy i vecka 7, och spydde fram till vecka 20. Varje dag, flera gånger om dagen, när som helst, hur som helst, var som helst. Jag var som en urvriden disktrasa, hade ingen ork, ingen kraft, ingen energi. Det var skönt att vara på jobbet och låtsats som att allt var som vanligt, men när jag kom hem bara låg jag ner och grät och spydde. Det blev ingen löpning, träning eller tävlingar med hundarna, om vi säger så.

”Det går över i vecka 12!” sa de som visste.
Sen sa de ”Det går över i vecka 14!” och jag bara fortsatte spy. Jag var så arg och ledsen och besviken på graviditeten och bebisen och livet och hela min tillvaro kändes grå. Jag började utredas för graviditetsdepression och ungefär i vecka 20 fick jag reda på att jag hade B12-brist. Jag slutade spy i vecka 20, men mådde fortfarande Illa fram till vecka 22.

Efter några veckor med B12-vitaminer och utan illamående började jag bli glad igen. Jag grät inte varje dag. Inte ens varannan. Bebisens rörelser började kännas och vi började bonda lite. Jag hade fått enorma bröst och mage som var fokuserad på just magen, den har faktiskt väldigt bra form och placering måste jag säga. Plötsligt var det ändå helt okej att vara gravid.

Vi var på tre ultraljud, ett tidigt på en privat klinik i Örebro när jag var i vecka 11. (Då var jag helt oförberedd på vad som visades på skärmen och hur jag skulle känna. Jag trodde att fostret skulle vara som en heliumballong och sväva runt där inne och vila och växa. Så var det inte. På skärmen visades en kropp som sprattlade och sparkade och sög på tummen. Jag var helt häpen och fick inte fram ett ord. Samtidigt kändes allt genast så himla mycket bättre. Det var ju någon där. Någon var helt vild. Men ändå.)
Sen KUB i vecka 13-14 och sen RUL i vecka 20. Jag önskar att vi hade varit på fler. Om det hade funnits en privat klinik här i Karlstad så hade jag varit där ofta. Ultraljuden var de enda gångerna under de här helvetesveckorna som kände någon slags inre frid. Jag kände lättnad och förväntan och lugn under och efter varje ultraljud.

Vi tog reda på könet, och det var mycket viktigare för mig än jag först hade kunnat ana. Jag hade en känsla och det var underbart att verkligheten stämde med det jag trodde och kände. Det stärkte mig jättemycket att jag faktiskt hade ”känt rätt” i allt det här nya, och i en kropp som inte alls kändes som min egen längre. Det var den klart bästa dagen på hela graviditeten. (Jag värderar inget kön här, så klart. Det är bara så jäkla ljuvligt att ha rätt.)

Efter det höll sig graviditeten ganska lugn och fin. Efter vecka 22 och innan vecka 30 var det helt okej att vara gravid. Mina bästa veckor, helt klart. Här tog jag tag i mitt mående ganska rejält, med samtal hos specialistmördravårdens Viktoriaverksamhet (typ Aurora) och jobbade en hel del med mina tankar på förlossningen och började blogga för att ventilera. Jag har fått kommentarer och mejl från personer som har hittat hit och som känner liknande förtvivlan som jag gjorde i början och som har samma problem som jag hade med att ”INGEN SA ATT DET KUNDE VARA SÅ HÄR”. Så nu säger jag det. Och det finns på internet. Och allt som finns på internet finns för evigt, det vet vi ju.

Nu är jag mitt i vecka 34. 
De senaste veckorna har kroppen liksom tröttnat. Den är gnällig och grinig och öm. Det är jobbigt att sova. Jag andas tungt och ansträngt mest hela tiden. Jag har en ganska vild bebis i magen, och hen börjar bli stark nu. Vissa rörelser gör ont.
Jag har ont i ryggen och svårt att sitta och ligga bekvämt. Mina fingrar svullnar upp så till den milda grad att det gör ont och spänner, särskilt på kvällar och nätter. Fötterna orkar jag inte riktigt bry mig om eftersom jag ändå knappt ser dem och inte når dit, tårna är som prinskorvar och jag har en väldigt jobbig smärta i hålfoten. (H masserar och är underbar, han är verkligen fantastisk.)

Efter fredagens profylaxkurs känner jag mig redo. 
Om förlossningen startar i övermorgon så kommer jag inte att få panik. (Okej, kanske lite panik, men mest för att väskjäveln inte är packad än. Inte så mycket för själva förlossningen.) Jag vill väldigt gärna ha ett spikat datum för när förlossningen sätter igång och jag vill gärna veta exakt vilken klädstorlek bebisen har, men det går ju inte. Hur praktiskt det än skulle vara.
Vi har 19 februari som datum för BF. 20 februari kommer jag att vara sur och rastlös om det inte har kommit någon bebis än. Kommer jag att gå över de där två veckorna innan det blir en igångsättning så kommer jag vara hemsk att ha att göra med.

Och alltså, den där profylaxkursen som vi har gått. Det är nog det bästa jag har gjort under hela graviditeten. Kanske under hela mitt liv.

8 månader

  1. En ogravid Lisa, väldigt glad och nöjd i både kropp och själ. Den här bilden är nog tagen väldigt nära själva befruktningen, när jag tänker efter. Två veckor senare är nästa bild tagen…
  2. Djupa andetag på badrummet.
  3. Det börjar synas. Borde vara i vecka 13, då fick jag inte på mig byxor längre.
  4. Ett vrak under helvetesveckorna.
  5. Ett lite gladare vrak under de lite mer ljuvliga veckorna.
  6. En badboll.

 

För nöjes skull har jag listat mina krämpor:

  • Fick B12-brist som gjorde mig deprimerad på riktigt
  • Spydde fram till vecka 20
  • Illamående fram till vecka 22
  • Styva och sjukt ömma bröstvårtor från första början fram till vecka 25 någonstans. Gjorde svinont!
  • Brösten har läckt lite titt som tätt sedan vecka 22
  • Kramp i vaderna på nätterna.
  • Trånga andningsvägar, jag andas väldigt tungt och känner mig täppt i näsan.
  • Foglossning som kommer och går (var som allra värst redan i augusti när högerbenet slutade fungera och jag fick hoppa på kryckor. Då skulle jag egentligen springa terränglopp…)
  • Halsbränna och sura uppstötningar varje dag från vecka 30.
  • Upprörd mage av järntabletterna, dödens fisar är bara en av biverkningarna….
  • Ont i ryggen. (Älskar min TENS!)
  • Ont i höfterna, det är inte ens skönt att sova längre.
  • … och det är inte skönt att sitta ner heller för den delen, magen kläms liksom mellan bröst och lår.
  • Opålitligt humör. Gråtattacker av låtar på radion är vardagsmat. Jag var oerhört sur och vresig under första halvan av graviditeten.
  • Kan inte böja mig ner utan att få andnöd. Längtar efter att kunna knyta skor och plocka upp saker från golvet utan att det känns som ett gympapass.
  • Får sammandragningar av att gå 200 meter, eller upp för trappan på jobbet.
  • Blir utmattad av att gå på stan och behöver vila (minst en timme!) efteråt.
  • Svullna händer och fötter från vecka 31.
  • Jag har just nu gått upp 12 kilo.

Kroppen är däremot fortfarande duktig som kämpar på eftersom:

  • Jag har inte en enda liten bristning på magen (eller någon annanstans heller, så vitt jag kan se). Är oerhört nöjd med det, men vågar inte ropa hej än.
  • Fortfarande inte ett enda litet urinläckage.
  • Min hud har inte bråkat med mig alls.
  • Magen är rätt fin, jag trodde att jag skulle bli tjock överallt och mest i typ kinderna, men nästan allt har hamnat på magen.
  • Jag har gått upp 12 kilo. Det hade kunnat vara 32.
  • Den blir glad när den får simma.
  • Hundarna får gå promenader. Inte så långt och inte så snabbt, men jag rör på mig varje dag.

Snart är det klart

I morgon går jag in i vecka 34.

Det är inte så mycket kvar nu.

Just nu är jag så oerhört trött på att vara gravid att jag skiter i att det gör svinont att föda barn och är skitläskigt att bli förälder. Att det finns en mållinje och ett slut inom synhåll är det allra bästa med graviditeten just nu.

Människovalpen börjar bli stark därinne, och förhoppningsvis otålig. Lavalampans små buffar och sprattel är ett minne blott, nu är det tacklingar, stamp och galopp som gäller inne i magen. Mycket och ofta, verkar vara ordinationen.

Vi har varit hos barnmorskan under veckan, mina värden är oerhört skötsamma och magmåttet fortsätter duktigt att följa antalet veckor.

I morgon ska vi på andra och sista delen av profylaxkursen. Jag ser fram emot det, det var så himla bra första gången och om jag har förstått det rätt så blir det fokus på mer konkreta verktyg i morgon. Det känns väldigt bra.

Annat som känns bra är att vi rent prylmässigt är redo för bebis nu. Det fattas en skötväska, men i övrigt känns det som att vi har det mesta vi behöver. I alla fall till att börja med. (Jag ska skriva en lista.) Och barnrummet är liksom redo, det är jättefint.

image

image

image