Vägen till Mordor

På fredag är första föräldragruppsträffen på vårdcentralen, och i början av december är det dags för nästa samtal hos specialistmödravården. Då är det förlossningsfokus och jag börjar förbereda mig. (För samtalet alltså, inte så himla mycket för själva förlossningen just nu. Det räcker gott och väl att vänja mig vid tanken än så länge…)

Har landat i ”It has to be done” när det gäller förlossningen, jag har liksom accepterat att jag inte har så mycket att välja på. Jag måste genom det helt enkelt. Jag är Frodo, förlossningen är Mordor. Jag måste liksom dit vare sig jag vill eller inte, och ingen annan kan göra det åt mig. Osis, men det är väl priset en betalar för att rädda världen, antar jag.

Två förlossningstankar från mig just nu:

Jag har hela tiden sett förlossningen som ett slut.
Ärligt talat även som The end.
Slutet på allt liksom.
Det är nog för att jag inte över huvud taget kan föreställa mig vad som händer efter den. Brottas alltså med tankar på armageddon och ragnarök emellanåt. Försöker verkligen vända på det, så att förlossningen är början i stället. Tror att det är en klart bättre inställning, även om jag fortfarande inte kan föreställa mig vad som kommer sen. Så det är typ… Genomlida skärselden för att ta sig ut i… dimma? Jag vet inte. Får jobba på någon slags rimlig målbild där.

Just nu ”har jag kroppen med mig” på ett bra sätt.
Vi är på samma sida liksom, i samma lag. Det känns väldigt stärkande. Tänker toppa det med profylaxkurs, sömn, julgodis, lagom aktivitet och en bra koll på hur mycket jag orkar från och med december tills det är dags, för att verkligen försöka omfamna ett tillstånd av ”My body is my temple” och att jag kan lita på att vi fixar det tillsammans. Tänker att förlossningen hellre får vara en grej jag och min kropp gör med hjärnan som stöd, än en grej som jag och mig hjärna brottas om medan kroppen tröttnar på vårt käbbel och kör solo.

Annat från kroppen just nu:

  • Har tydligen sammandragningsvecka, pansarmagen dyker upp flera gånger om dagen nu. I går spenderade jag nästan fyra timmar med den på kvällen. Borde väl egentligen ta det som ett tecken på att kroppen är mycket nöjd med att ligga i soffan och äta mozartkulor i sann my body is my temple-anda, men det är verkligen inte lätt att komma till ro med någon slags lugn och lat tillvaro…
  • Vill ge min bäckenbottenmuskulatur MVG i betyg, någon form av stipendie och nominera den till ”Årets bäckenbotten”.
    Antal gånger jag har nyst i dag: typ HUNDRA.
    Antal gånger jag har kissat på mig: NOLL!
    Nämnde jag något om att my body is my temple? Flera gånger redan? Aha. Det är så i alla fall, om någon undrar.
  • Människovalpen fortsätter att vara vild och akrobatisk. Jag får backa ut stolen från skrivbordet när hen drar igång på arbetstid, annars dunkas magen mot bordsskivan.

 

Vecka 27 i morgon

Bula i vecka 26

Kroppskoll:

  • Var på vårdcentralen och fick influensavaccin i går. Första gången jag vaccinerar mig sedan typ mellanstadiet? Labbkillen fick också en påhälsning. Han ville ha både mitt blod och urin. Varsågod vettja! Jag försörjer väl en hel flock vampyrer där inne vid det här laget…
  • Jag har gått upp nästan 9 kilo nu. Och så har jag ställt in vågen under byrån i badrummet, vilket nog var rätt smart eftersom det är sjukt jobbigt att plocka fram den – så nu väger jag mig inte lika maniskt längre.
  • Varje dag får jag en smärre chock av mina före detta bröst, numera pattar. Så jäkla otympliga och svåra att hantera nu för tiden. Hur stora kan de egentligen bli innan de sprängs? Hur stora blir de när det är mjölk i!? Herregud. Kommer bergis ha kraftiga bekymmer med att ramla framlänges stup i kvarten inom en snar framtid… Får väl investera i gallerhjälm och knäskydd.
  • Har börjat äta järntabletter. Skrevs in med ett hb-värde på 138, det är väl ändå rätt högt? Oh well. Barnmorskan sa att jag borde komma undan med att ta en kapsel varannan dag. What’s the point med det i så fall? Älskar att bipackssedeln i princip garanterar antingen förstoppning eller diarré. Pest eller kolera liksom. Väntar med fasa på resultatet, om vi säger så.
  • Gick två trappor upp till tredje våningen inne på Stadshotellet i går. HERREGUD vad jobbigt det är att gå i långa trappor. Pansarmagen dyker upp snabbt som attan och hela kroppen ba: Zzzzz… Flåsar som en flåsare från Flåsköping efter bara några steg. Ska göra samma promenad i kväll och fruktar redan.
  • Har fått halsbränna, och har tydligen aldrig haft det förut. Blev helt chockad första gången och berättade bekymmersamt för Håkan att det kändes som att jag hade svalt liniment. Han ba: Halsbränna, baby! Ta en samarin!
  • Vaknar och håller på att smälta någon gång varje natt sedan ungefär en vecka tillbaka. Känner mig som ett bastuaggregat. Då går jag upp och dricker ett glas kallt vatten – och då vaknar människovalpen, och då är det minsann ingen idé att ens försöka somna om på ett tag pga hens stora intresse för zumba… Måste hitta bättre sätt att svalka på mig på helt enkelt.
  • … och vaknar jag inte av ett bastuaggregat så vaknar jag av att jag har kramp i vadjävlarna. Det räcker typ med att jag sträcker ut benen under tiden jag sover för att det ska smälla till. Satan i gatan vad ont det gör! Har haft ömma och stela vader varje dag den här veckan. Träningsvärk pga kramp liksom. Vilket hån.
  • Har fått dille på allt som smakar jul. Pepparkakor (eller bara deg, för all del), saffran, vörtbröd, risgrynsgröt, kanel, clementiner… Yum! Och jag har aldrig ätit så goda äpplen som nu. Royal gala, så klart. Vet inte om det är säsong eller gravid som ligger bakom det underbara med dem. Valde äpple framför muffins i går på utbildningen, och det säger en hel del.

Blooood

Alla andra blev så himla glada

I går när jag låg och kollade igenom min telefon så hittade jag den här bilden:

WHAAAAT

Den tog jag precis samtidigt som jag berättade om bebisen i magen.
Älskar att Håkan också ser förvånad ut, hahaha. (Fyra av personerna på bilden visste redan om det – de är suveräna skådespelare, vill jag lova.) Jag hade bestämt mig för att berätta den här helgen, vi hade släktträff med närmaste familjen på pappas sida, men inte hur eller när. Här är vi på Tossebergsklätten, och det blev som ni ser ganska väl mottaget.

Under den här perioden levde jag på aprikoskräm, postafen och resorb. Jag spydde ungefär varannan timme under hela min vakna tid och hatade tillvaron rätt kraftigt. Det värsta med att berätta var att alla alltid blev så himla glada. ”Åh vad roligt!” och ”Åh vad härligt!” och ”GRATTIS!” och glada utrop.

Jag ba: Not so much.
Varken roligt eller härligt, faktiskt. Ganska eländigt, om jag får säga det själv. Antal glada utrop från mig = 0 stycken.
Jag var så himla nära att bryta ihop varje gång någon sa grattis, som om jag hade vunnit högsta vinsten. Det gjorde inte direkt saken bättre för mina skuld- och skamkänslor som redan låg och gnagde över att jag inte var sådär hollywoodlycklig och salig och tacksam ”som en ska vara”.

Förslag på rimliga reaktioner när någon berättar om att det finns en bebis i magen:
”Vilken grej! Hur känns det?”
”Wow! Mår du bra?”

Jag hade varit så lättad och tacksam om någon hade frågat hur jag mådde i stället för att skrika rakt ut av upphetsning för att upprätthålla någon himla förväntan om att graviditet är det mest fantastiska i hela världen. Det är det nämligen inte.

Jag är glad att jag har den där skitperioden bakom mig och att jag (jämfört med då) mår riktigt bra nu. Och att jag kan ha perioder när jag känner mig lycklig och salig och tacksam. Som i soffan i går på kvällen till exempel, när Ivan somnar så här. Då är det ganska nära den där hollywoodversionen ändå:

ivan och magen

 

 (Vill förresten förtydliga att det faktiskt finns personer som inte skriker rakt ut, utan som reagerar mer ”sansat och rimligt”. De är dock kraftigt underrepresenterade.)

Hur orkar du sprattla hela dagarna?

Jag tror att jag har den vildaste bebisen i Karlstads kommun i magen. Det är ett jäkla liv och bökande och sprattlande där inne typ hela min vakna tid. Inte varje minut av dagen, men flera gånger i timmen. I går när jag skulle gå och lägga mig var det liksom helt omöjligt att somna eftersom människovalpen hade någon slags cirkusföreställning där inne och vägrade lugna ner sig.

Hen passade dessutom på att karatesparka barnmorskans hjärtljudstratt i går när vi var där. Oh well. Vi fick också lyssna på hjärtljuden, med en apparat som såg ut att vara gjord under mellankrigstiden, och det lät ganska precis som en galopperande shettis. 135 slag i minuten ungefär, tydligen mycket rimligt för en aktiv liten akrobat. Är rätt sugen på att köpa ett stetoskop. Hehe.

Vi pratade om järntabletter och motion också. Typ det här med att jag kan gå ungefär 200 meter i raskt tempo innan magen blir som pansar. Tydligen pga sammandragningar.
Ska undvikas.
Kul.

Ska släpa ut min mountainbike under helgen och se om det går bättre att cykla. Har redan ångest över att jag inte har tränat nästan någonting under graviditeten. (Blev tydligen befruktad bara några veckor efter träningsresan i Kroatien, så jag var åtminstone vältränad i alla fall just då och med mina mått mätt… Sen spydde jag och ville dö i 20 veckor, det fanns liksom ingen energi över till träning när jag levde på aprikoskräm, resorb och tårar flera dagar i veckan. Mums!)

Älskar förresten att min barnmorska inte tjatar eller hetsar om någonting.
Vikt och motion till exempel. Hon ba:
Mår du bra så är det bra. Du har bra värden, det är lugnt. Du kommer att föda barn när det är högsäsong för semlor. Semlor är underbara.

Och det här med amning, jag ORKAR INTE MED ALLT TJAT OM DESS HELIGA FÖRTRÄFFLIGHET som en majoritet av den intresserade allmänheten bara inte kan låta bli att predika om. Herregud. Förstår folk inte vilket intrång och övertramp det är att göra så? Tror de att jag inte är läskunnig?

Även här är barnmorskan så himla bra. ”Bröstmjölk är bra och amning är bra om det fungerar och känns bra för både dig och barnet. Gör det inte det så är det inte bra.” Kunde ha gråtit av lättnad eftersom jag förväntade mig minst en halvtimmes amningspropaganda.

(Jag är ingen amningsvägrare, men min utgångspunkt är att jag inte kan utgå från att det fungerar, helt enkelt. Det gör bevisligen inte alltid det. Oerhört rimlig utgångspunkt enligt mig.)

Njutet

Om Loka Brunn var fantastiskt?

Jajamen!
Saker vi gjorde, förutom att konferera och planera:

  • Åt och drack
  • Drack och åt
  • Roade oss

Jag badade i pooler som var varmare än kroppstemperatur, drack alkoholfri öl, sov gott mellan satinlakan, målade naglarna glittriga (och nådde till tårna efter mycket möda och besvär), fick (nej, köpte) ansiktsbehandling och nya ögonbryn och åt en så god middag att jag nästan smällde av.

Lisa på Loka Brunn

 

(Fick inte göra den där lerbäddsbehandlingen pga gravid, men hon som gjorde min ansiktsbehandling var så underbar att jag inte brydde mig det minsta om det. Och jag struntade i bikinin, det blev baddräkt i stället. Såg typ precis ut som ett flöte, men vad gör väl det?)

Ja, men det ska ju bli trevligt

I eftermiddag och i morgon ska jag vara på konferens på Loka Brunn. Jag har aldrig varit där förut, men har sett fram emot det här så himla länge. Har bokat en timme i deras spa nu i kväll innan middagen, det blir gyttjebädd och halvkroppsmassage*. Kommer väl känna mig som en glad liten spädgris, skulle jag tro. Dessutom är det Loka Brunn. Det är säkert vatten överallt. Det blir garanterad bad.

Har dock ett problem.
Eller två problem:
1. Jag är gravid.
2. Det här med bikini.

Det är inte direkt bikinisäsong just nu. Säkraste kortet är väl någon slags sportbutik, men de har knappast en enda liten bikinitrasa där en mage får plats… Jag provade mina vanliga badkläder hemma i går kväll och tycker att jag ser ut PRECIS som den här internetkändisen:

Kunde hålla mig för skratt när jag såg mig själv i spegeln, om vi säger så.

 

 

*Som jag givetvis pröjsar själv.
/Tjänsteperson i offentlig sektor

Bra musiksmak

I går när jag låg i soffan och varvade internet kom jag på att jag inte sett videon till en årets bästa låtar: Girls chase boys med Ingrid Michaelson.

Så då gjorde jag det.
Här är den:

Och HERREGUD vad Sprattlarn sprattlade när hen hörde musiken. Det var fullt disco inne i magen, så till den milda grad att jag kunde se att det rörde sig.
Rimlig reaktion på det:

whaaaat

 

 

(Men när första alienchocken hade lagt sig insåg jag att det var rätt koolt och spelade låten en gång till.)

What kind of voodoo doctor are you?

Men hörni, det är ju helt sjukt vad himla bra jag mår efter samtalet med läkaren.
Jag har inga skräck- och panikkänslor när jag tänker på bebisen längre.
Did she put a spell on me?

Vad hon än gjorde så fungerade det uppenbarligen.

Jag har också tagit till mitt allra bästa trick när det gäller terapi: shopping. Både att planera och utföra. Har således skrivit en lång lista på saker vi behöver köpa/skaffa/sno/låna/få innan Sprattlarn gör entré, och har redan kunnat bocka av spjälsäng och babyskydd. Mycket, mycket nöjd med detta. (Plus att sängen är fantastiskt, hade den varit större så hade jag nog sovit där själv.)

Försöker dessutom undvika att vara den som fixar allt. Det är rätt svårt, vill jag lova. Mycket på grund av väl utvecklad fixarhjärna och låg impuskontoll som gör att jag har vääääldigt kort sträcka från tanke till handling (pun intended). Borde inte barnets pappa börja förbereda avkommans ankomst, rent biologiskt liksom? Typ vilja bygga en större hydda, fläta en korg, flå ett får för att kunna bädda skönt eller göra en bra flintastenshacka/sprängämne för att kunna bygga ut grottan lite? Eller har de ingen sån funktion någonstans i sin stenåldershjärna – är det bara fullt med ludd, föda och fortplantning där? Måste undersöka detta.

Fick ett par pjucks till människovalpen av Hanna i går (när jag var där och shoppade babyskyddet). Herregyyyd vad små! Och då är storlek 17 inte ens den minsta fotstorleken. Vill typ hänga dem i backspegeln eller nåt.

pyttesmå pjucks