Hund och barn

I går hade jag ett sånt där ”moment” när det känns väldigt fint och fascinerande att vara gravid. De kommer inte ofta, men jag uppskattar dem. De lyser liksom upp tillvaron lite.

Ivan, min ena hund söker nämligen kontakt med bebisen.
Det är så jäkla häftigt.
Han har inte varit intresserad av att sova vid eller på min mage förut, men sedan jag blev gravid gör han det allt oftare. I går när jag gick och la mig följde han med och kröp in under täcket och rullade ihop sig så nära, nära magen han kunde. Efter en kort stund vaknade bebisen och började knö tillbaka. Ivan kände garanterat rörelserna inifrån magen och låg nöjt kvar långt efter att bebisen hade somnat om (och jag med för den delen). Det är så himla häftigt att de kan känna av varandra och liksom veta att det är någon på andra sidan.

Ivan och bulan

Min mardröm och stora skräck är att barnet kommer ut och är superallergiskt mot hundarna. Jag vet ärligt inte talat vad jag skulle ta mig till om det hände.

Nu ska jag snart göra klart den där läxan jag fick

Nästa vecka har jag först ett nytt samtal med barnmorskan på specialistmödravården. Dagen efter har jag samtal med läkaren på specialistmödravården, som (enligt vad jag har förstått) ska vara med och ta reda på om jag är graviditetsdeprimerad eller inte.

Jag har väldigt svårt att identifiera mig som en person som är deprimerad. Å andra sidan har jag svårt att identifiera mig som en person som ska föda barn också, så hur jag identifierar mig verkar inte riktigt vara någon faktor att lita på just nu.

Jag har i alla fall börjat med min läxa och samlat in empiri för att kunna bilda mig en uppfattning och skapa en egen vision av hur det kan gå till i själva förlossningsstarten, så att säga. Uppenbarligen har Hollywood ljugit även om det – tänka sig. Det är inte med vattenavgång och panik det startar, i alla fall inte vanligtvis. Det kan tydligen ta flera dagar. Vem hade kunnat ana det liksom?

Min reaktion när det gäller tankar på att jag ska vara med på förlossningen är just nu 1) Tårar av ångest, 2) Tårar av skräck och 3) Förnekelse. Jag jobbar på det, och det går nog åt rätt håll. Förut var det nämligen 1) Fullständig panik, 2) Förnekelse och 3) Förnekelse.

Nu är jag mitt i vecka 23 och magen har blivit så stor att jag har fått knäppa upp koftan i nederkant för att den ska få plats. Fick dock kommentaren att ”Du ser så snärtig ut!” av en kund förut som ordentlig kompensation. Kunde väl ha kysst personen i fråga om jag hade bara haft lite, lite sämre impulskontroll.

Och en annan grej när det gäller kroppen:
Adjöss låren, vi ses till våren!
Jag kan nämligen inte se er längre.

Adjöss lår!

 

Lavalampan

Sedan ungefär en vecka tillbaka kan jag känna tydligt om, när och att bebisen rör på sig. Nu känns det ganska lika varje gång, men någon vecka innan det började hade hen tre olika rörelser att bjussa på:

1. Banka med hammare (Kändes som en knackning)
2. Ringa mobiltelefon (Kändes som en vibration)
3. Dammsuga utan munstycke (Kändes som ett sug eller ilning)

Ingen av de här rörelserna var särskilt härlig att känna, vill jag lova.

Nu är tack och lov alla de rörelserna utbytta till något helt annat: Lavalampan.
Det känns alltså som att jag har en lavalampa i magen. Väldigt alienaktigt, väldigt blobbigt, väldigt flummigt.

Något som är bra med lavalampan är att den tänds mitt på dagen, vilket jag tar som ett tecken på att bebisen inte är ett nattdjur. Inte just nu, i alla fall. Tack och lov. Från lunch och under eftermiddagen är lampan tänd. Sen slocknar den i några timmar för att tändas igen på kvällskvisten.

Dålig grej med att lampan tänds vid lunch: 
Det är skitsvårt att äta under tiden något rör sig inne i magen.
SKITSVÅRT!

 

trögloriTröglori. Definitivt ett nattdjur. 

 

Kön kön kön

När vi var på RUL var jag tydlig med att jag gärna ville veta vilket kön bebisen har.
Eller vi. Vi ville gärna veta. Det är en av grejerna vi har varit överens om så till den milda grad att det var självklart från början. (Och att vi är väldigt överens om något ska vi verkligen ska ta tillvara på, det händer minsann inte ofta.)

Jag vet att det är lika självklart att inte vilja veta för många, och jag säger inte att det ena är bättre eller finare eller fuskigare eller konstigare än det andra.

Jag vet också att könet inte säger någonting om vad det är för personlighet där inne. (Och då ska vi inte tala om min ångest över att barnet antingen blir vattuman eller fiskarna. Hilfe!) För mig handlar det till stor del om att veta något, men till ännu större del om att minska antalet överraskningar vid förlossningen.

Vi var på RUL en fredagsmorgon, och hela helgen kunde jag för första gången under hela graviditeten känna lite lugn, ro, inre frid och harmoni. Det var helt underbart, efter nästan 20 veckor av fysiska och psykiska plågor kunde jag känna något annat. För mig var det nog viktigare än jag kunnat ana att få den där informationen, att få känna att jag visste något. En sån enorm lättnad – inte för att det var rätt eller fel kön eller för att det hade spelat någon roll vad det var, utan just det här med att jag helt plötsligt visste något.

Vi har inte berättat vitt och brett om det är en han eller hon, det är bara några få som vet. Däremot har jag märkt att det är ganska provocerande för många att vi inte berättar. Jag njuter lite av irritationen som uppstår hos folk som nyfiket frågar om vi vet vad det är för kön när vi säger ”Ja” och sen inte säger något mer. Det är uppfriskande, måste jag säga.

Blodprovsmåndag

I morse spenderade jag en stund hos labbkillen på vårdcentralen. Han ser precis ut som en labbkille ska, hade platsat i vilken CSI-serie som helst. (Är ärligt talat mycket nöjd med detta, och smeker min mentala labbkillestereotyp ömt.)

Hur som helst, han ville ha allt mitt blod.
Typ.
Barnmorskan och läkaren hade beställt en radda grejer: B12-värde, blodsocker, något mer, en sak till och immuniceringsprov, bland annat. Jag har ju något slags superhjälteblod, så det behöver tydligen kollas.

(Eller ja, jag är Rh-negativ och det kan tydligen ställa till bekymmer om kiddot inte är det. Har ej forskat om det här själv, utan gör bara lydigt som jag blir tillsagd.) Är ändå glad att jag för första gången i livet vet vad jag har för blodgrupp.

Är också glad över att jag äntligen har lagt vantarna på tights där magen får plats – som har färg och inte kostar ett restaurangbesök. Hittade dem här efter att undersökt postordersföretagens sälla jaktmarker. Är så nöjd nu.

I dag sportar jag röda:

dagens bula

Jo, men jag grinade väl i 45 minuter

Jag var på Kvinnosjukvårdens specialistmödravård för att ha mitt första samtal i morse och förklarade direkt att jag antagligen hade en hel del vettiga saker som jag behövde säga, men att jag ännu mer antagligen mest skulle gråta hela tiden. Tårarna började rinna innan meningen ens var avslutad.
Jovars.

Det kändes nog ganska bra ändå.

På något sätt känns det bra att jag har sparat förlossningstankarna i den där lådan i hjärnan och inte tagit fram dem förrän nu. Hon frågade om jag vet var rädslan kommer ifrån, om någon eller något har skrämt mig eller om det helt enkelt kommer inifrån. (Jag är ärligt talat inte den lättskrämda typen, och har inget minne av någon historia som skulle kunna ha satt såna spår, utan det lär komma helt från mig själv.)

Jag fick en läxa till nästa gång: att ta reda på förloppet från det att förlossningen sätter igång till det att vi sätter oss i bilen för att åka in. Själva starten liksom. Vi var helt överens om att jag inte skulle kunna hantera tankar på hela förloppet i nuläget. Faktum är att jag inte vet särskilt mycket om vad som händer eller i vilken ordning, jag har helt lyckats stänga sån information ute.

Jag tänkte först skriva upp ungefär hur jag tänker mig att det är, men jag tror att den som läser kommer tro att jag är ironisk, ungefär så hemsk är min vision. Den innehåller smärta, snöstorm, tårar, ångest, medvetslöshet, en apatisk version av mig själv och en ren och skär postapokalyptisk tillvaro efteråt. Jag blir väldigt glad om jag har fel, om vi säger så. 

Och så ska jag fortsätta med en utredning för depression. B12-bristen kan förklara en del av mitt deppiga tillstånd, men inte allt. Tydligen. Det känns sjukt främmande att jag skulle vara deprimerad, men det om något säger väl en del om hur jobbigt det är för mig att vara gravid? Jag är egentligen en löjligt optimistisk person med övertygelsen om att allt kommer att ordna sig. Det är som bortblåst nu. Jag litar inte på att något kommer att ordna sig längre. Det är graviditetens fel, det är jag övertygad om.

Så här ser jag ut just nu, förresten. 
Jag är i vecka 21. Känner mig gigantisk, men ser ju på bilden att mina bröst är lika stora som magen. Jag har gått upp nästan fem kilo sedan jag blev gravid, i alla fall 1,5 av dem sitter i brösten. Och inte ens det är roligt, ska ni veta.

Vecka 21

Jag har gått från bröst till pattar. Vill inte ens tänka på hur vissna de kommer vara nästa år… (Men nu tänkte jag på det ändå. Fy fan.)

Jag är verkligen inte så bra på det här med att vara gravid

Hollywood kan dra åt helvete.
Egentligen kan jag tycka att alla andra också kan dra åt helvete.

Det är nämligen inte någon som har berättat för mig hur jobbigt och hemskt det kan vara att vara gravid. Att det inte alls finns några rosa moln i sikte och att det inte alls känns naturligt . Att en kan spy i 20 veckor, få B12-brist och bli deprimerad som fan, ha ont i cirka hela kroppen, vara så rädd att det enda som hjälper är att stuva ner tankarna i en liten låda med lås och gömma den långt, långt nere i hjärnans källare och att bara vilja ligga och gråta flera timmar om dagen. Att tanken på en förlossning är ungefär lika upplyftande som tanken på en avrättning, att det inte alls känns som något romantiskt kärleksfjärilsfladder när bebisen rör på sig eller att bröstvårtorna kan vara stippels i flera månader (fan vad ont det gör hela tiden). Att folk inte fattar att det är jobbigt, att folk inte fattar att jag vill slita av dem huvudet när de helt obehindrat berättar om sin mardrömsförlossning (i detalj) vart jag än vänder mig, att folk inte fattar att jag känner mig mindre och mindre som en människa och mer och mer som ett fordon.

Att tanken på att vara i kroppslig och själslig harmoni, smeka magen medan bebisen fjärilsfladdar där inne och ha ett hemlighetsfullt leende samtidigt som en har den ”gravida glowen” är så avlägsen att det är mer troligt att bebisen levereras via stork.

Kul att ni informerade om det så att jag gav mig in i det här med en realistisk förväntningar.

I morgon ska jag på samtal med en barnmorska som jobbar på kvinnokliniken. (Det får en om en har uttalad rädsla att föda barn, och om en gråter lite varje gång en träffar eller pratar sin vanliga barnmorska.) Det är väl ungefär det här jag har planerat att säga. Tyvärr misstänker jag att verkligheten kommer innebära att jag sitter där och gråter i 45 minuter utan att få fram ett ord, tills det är dags för nästa patient.

Jag kunde inte ens skriva det här utan att börja grina, så nu undrar mina kollegor vad fan det är för fel på mig.